Folkligt publikfrieri är bara förnamnet när Lena & Orup radar upp hitlåt efter hitlåt.
Folkligt publikfrieri är bara förnamnet när Lena & Orup radar upp hitlåt efter hitlåt.
Radarparet har en fin personkemi som svävar någonstans mellan sexuell och platonisk, och det är väl så det ska vara. Lena Ph är som vi alla vet en väldigt verbal person. Men mellansnacken är så svennebanan det kan bli. Ett exempel. Inför "Fotbollsstjärna skojar Orup: "Vi brukar säga att om jag har hand om bollen så har Lena hand om bollarna". Vid ett annat tillfälle: "Vill ni veta vad klockan är? Klockan är Lena Philipsson". Men det skojfriska går hem hos publiken likväl som musiken. Jag kan inte ens räkna upp alla låtar som folk sjöng med till, det var närmast eufori åtminstone på det stället där jag stod.
Det är full fart på paret från början till slut (showen varar i ungefär 70 minuter). Orup och Lena är samkörda så att man blir imponerad. Det syns dessutom att man inte sparar på krutet, det var två personer på slagverk, två på klaviatur, ibland tre om man räknar in Orup eller Lena Ph. Lägg därtill två körsångerskor. Med mera.
Jag förstår Lena & Orups resonemang: att leverera alla sina hits. Visst, det är en god och acceptabel idé. Men för mig blir det här knappast något stort musikaliskt ögonblick. Om jag skulle räkna in publikreaktionerna i betyget skulle det hamna på en klar fyra.
Koreografin är egentligen inte så avancerad, det är mest armar som sträcks upp mot himlen och sensuella möten mellan Lena och Orup mitt på scen. Vid ett tillfälle torkar Orup bort sin svett med en trasa. Som han sedan kastar ut i publiken. Jag kände mig nöjd som inte lyckades fånga den äckliga trasan. Händelsen fick mig att begrunda min definition av ordet "legend". Man vill ha en legends perspiration i ens ägo. Orup kan få behålla sin trasa, trots otaliga trallvänliga hits.
Bästa låt: Stockholm
Källa: Kuriren
