19 extraföreställningar för Lena Philipssons hyllade show "Jag är ingen älskling”
Lena Philipssons nya show "Jag är ingen älskling" hyllas av publiken och i media. Den genuina och kärleksfulla showen får 5 av 5 i betyg av Aftonbladet som skriver att det är "det bästa hon har gjort". Expressen menar att "hon har varit lika underhållande förut, men aldrig lika personlig" och ger 4 av 5 i betyg. Nu är det klart att den populära showen på Cirkus i Stockholm förlängs med 19 extraföreställningar i april. Biljetterna släpptes idag.
"Jag är ingen älskling” är ännu en stor framgång för Lena Philipsson. Intresset för de svängiga kvällarna fyllda av sprudlande glädje och förtroliga samtal är så stort att det idag öppnades upp hela 19 extraföreställningar under april.
Showen är inte bara en publiksuccé, den har även hyllats i media. Aftonbladet delade ut full pott och beskrev den så här: "Känslosamt. Utlämnande. Roligt. Hitlåtar. En sångröst som bara blir bättre och mer innerlig. Den här showen är ljuvlig. Det bästa Lena Philipsson har gjort”.
Förutom några av hennes största hits genom åren innehåller "Jag är ingen älskling” även låtar från Lena Philipssons senaste album med samma namn. Det är första gången på nästan 20 år som hon skrivit all musik själv och resultatet hyllas av recensenterna. Expressen skriver att det är "uppriktigt på ett älskvärt sätt", Dagens Nyheter att albumet består av "tio skinn-på-näsan-sånger” och Aftonbladet att det är ”både inspirerat och självsäkert".
Showen ”Jag är ingen älskling” har regisserats av Emma Bucht ("En man som heter Ove", "Treater”, "Bröderna Luuk") och Helena Dillén (Grammis, Polarprisgalan, P3 Guld) har gjort scenografin.
Alla speldatum hittas på www.blixten.se/lenaphilipsson
QX galan, Go kväll och Gomorron Sverige
Från QX Gaygala på Cirkus i Stockholm den åttonde februari. Här har tidningen QX läsare röstat fram vilka som ska föräras titlar som Årets tv-program, Årets tv-stjärna och Årets artist. Här blandas allvar med humor och sång med dans. Programledare: Marika Carlsson och Lars-Åke "Babsan" Wilhelmsson.
I Tisdags var även Lena med i SVTS Go Kväll och igår var hon med i Gomorron Sverige
Lena Philipsson: ”Vi skrek: Fem plus!”
Det anser Aftonbladets recensent som ger henne toppbetyg - fem plus.
– Det känns fantastiskt bra, jag hade liksom inte räknat med det, säger hon.
Lena Philipsson, 50, får högsta betyg.
Hennes show ”Jag är ingen älskling” har fått fem plus av Aftonbladets recensent Jan-Olov Andersson som kallar föreställningen för det bästa hon har gjort.
– Det känns fantastiskt bra, jag hade liksom inte räknat med det. Man är alltid lite nervös när någon ska skriva om showen för en recensent kanske inte tycker som man själv, så i bland spelar det ingen roll hur bra man än är för det fungerar ändå inte hela vägen fram, säger Lena Philipsson.
– Jag hade varit nöjd med mindre men samtidigt är jag så glad över att han vågade putta fram det ett snäpp till, säger hon.
”Vi blev så glada”
Det var efter premiären i Stockholm i natt som hon fick höra talas om nyheten.
– Vi blev så glada när vi såg det här. Vi såg det på natten när någon plötsligt kom fram och visade recencionen. Resten av natten gick vi runt och skrek: Fem plus!, säger Lena Philipsson.
Känns det extra bra för att du skrivit musiken?
– Ja, hela nya skivan är mina låtar men jag har faktiskt skrivit allt manus också och har varit med och skapat showen så det är väldigt, väldigt mycket jag. Jag har skrivit alla texterna och då blir det ännu mer fantastiskt.
Vill att showen ska kännas personlig
”Det här kommer rakt från Lena Philipssons hjärta. Med både kraftfull och innerlig sång. Man diggar, skrattar, fäller kanske några tårar. Man blir som ett med henne.”, skriver Jan-Olov Andersson.
Och det var just en personlig show som Lena Philipsson ville förmedla.
– Ja det var så jag ville ha det. Det är lite närmre, jag spelar piano och det är mina låtar. Det här är ingen föreställning när jag springer ut och byter kläder, hänger i en trapets eller dansar loss. Det är väldigt koncentrerat till musik och prator vilket känns jätteskönt och annorlunda för mig, om man jämför med vad jag har gjort tidigare, säger hon.
Carola Hyllar Lena Ph
Aftonbladet: BETYG FEM - Det bästa hon har gjort
RECENSION Känslosamt. Utlämnande. Roligt. Hitlåtar. En sångröst som bara blir bättre och mer innerlig.
Den här showen är ljuvlig. Det bästa Lena Philipsson har gjort.
Jag har följt Lena Philipsson hela karriären, i drygt 30 år. Hon har radat upp en imponerande samling hits. Har egentligen bara trampat snett en gång i karriären, med ett klubbigt dansalbum 1993. Men ta mig sjutton om inte cd:n som den här showen har fått sitt namn från, och där hon har skrivit all text och musik själv för första gången på flera år, är det allra bästa hon har gjort.
Melodi- och refrängstarka och läckert arrangerade låtar. Smarta texter med humor och svärta, som både roar och berör. Har nog inte spelat något svenskt så ofta om och om igen sedan Laleh släppte mästerverket ”Sjung” för fyra år sedan. Det är på den nivån.
På scen är det ännu bättre. Mästerligt och dynamiskt sammanfogat med gamla hitlåtar, några i helt annorlunda arrangemang, och helt suveräna ”prator”. Snyggt också, med hela det tajta bandet i ”Reservoir dogs”-klädsel.
En tredjedel in i föreställningen är det ”bara” en ovanligt bra konsert.
Sedan börjar Lena prata.
Det är så tyst att man kan höra en knappnål falla när hon blottar sig totalt. Berättar om hur hon gråtit i logerna. Hur det känns att handla på ICA när tidningarna är fulla av skandalrubriker om ännu ett misslyckat Lena PH-förhållande. Hon har en drastisk och väldigt träffsäker jämförelse.
Vid pianot spelar hon sedan låtarna hon ratade på senaste cd:n. Oerhört roligt om före detta kärlekar. Med namn och allt. Publiken jublar. Och jublar ännu mer när hon skojar om vilka hon borde vara ihop med.
Sedan blir det allvarligt igen. Om saknaden i lägenheten när de ”nyvuxna” barnen inte längre behöver henne. Till ett bildspel med barnen (ihopsatt av pappan Måns Herngren) sjunger hon sedan ”Sagas sång”. Knappt ett öga är torrt i salongen. Inte Lenas heller.
Och så har vi genuskorrekta uppdateringen 2.0 av ”Teach me tiger”, låten hon sjöng för Sven Wollter i SVT:s ”Jacobs stege” 1987 när båda hade blivit utsedda till Sveriges sexigaste. Ska ses, inte beskrivas.
Man kan tycka att hennes och Orups show 2007 var en mer publikfriande hitkavalkad.
Men det här kommer rakt från Lena Philipssons hjärta. Med både kraftfull och innerlig sång. Man diggar, skrattar, fäller kanske några tårar. Man blir som ett med henne. Just därför är det det bästa hon har gjort.
Lena PH bjuder på
hits – och skratt
Hon bjuder på hits och hon bjussar på skratt.
Men lika ofta tvärtom.
Lena Philipsson gräver djupare än någonsin med sin nya show.
Hon har varit lika underhållande förut, men aldrig lika personlig.
"Jag är ingen älskling" är en show som bygger på Lenas senaste album; på många sätt hennes mest personliga. Även om man så klart kan hävda att hennes till synes ytliga sida som rumpvickande nattklubbsprinsessa och melodiös schlagerdrottning är minst lika sann som den som eftertänksam trubadur bakom en flygel.
Problemet med det senaste albumet är att det inte innehåller särskilt många starka låtar.
Därför är det befriande när (den annars visuellt snygga) inledningen, med tre låtar från det albumet samt en onödigt konstnärlig version av fina dansbandsballaden "Månsken i augusti", äntligen blir avlöst med lite taktfast dansande i neon:
"Delirium" och "Lena anthem" kommer precis när premiärpubliken börjat oroa sig för att den lurats in i en pretentiös pianokonsert förklädd till show.
I stället blir det en kväll med tvära kast.
Ena stunden pratar Lena om hur hon många gånger suttit i logen och gråtit över sitt krossade hjärta. Om hugget i bröstkorgen som uppstår när hon råkar se skvallertidningarnas rubriker när hon handlar på Ica.
I nästa stund filosoferar hon fräckt över framtiden ("Jag vet inte om jag orkar lära känna en ny penis") och spelar påhittade demos som ströks för att de var för personliga (en text går "Har aldrig dejtat någon turk, men jag har varit ihop med Martin Björk").
En bit in i showen tjänar låtarna mer som soundtrack till mellansnacken än som själva underhållningen.
Lena Ph visar, på nytt, vilken precis tajming hon besitter när hon växlar från underhållande flams till djuplodande monologer med sällsynt elegans.
Och finalen, med upprymda publikfriare som "Det gör ont" och "Kärleken är evig", raderar alla eventuella tvivel:
Hon är fortfarande publikens älskling.
Tre höjdare:
• "Teach me tiger"
Parodi på ett pinsamt tv-framträdande från -87, då Lena sjöng trånsjukt till Sven Wollter i "Jacobs stege". Nu vänder hon på steken, och låter en manlig strippa tråna efter henne.
• Mamma Ph
Lena spelar upp ett bildspel (Foto: Måns Herngren) med gamla och mindre gamla bilder på hennes barn, och pratar känslosamt om hur annorlunda livet blir när barnen blir vuxna.
• "Tjejfest"
Lena Ph låter bandet spela den lätt Spotnickskryddade instrumentala partyjazzen från senaste albumet
Nöjesguiden ger Lena Ph högt betyg
Lena Ph:s nya show: insiktsfull och tight
Lenas show är helt klart värd att både ses och höras och ett måste av alla shower som spelas under våren.
Premiär: Lena Philipsson ”Jag är ingen älskling”
3 februari 2016. Cirkus. Skandiascenen.
Medverkande: Lena Philipsson med 6-manna band
Regi: Emma Bucht
Kapellmästare: Johan Röhr
Lena Philipsson behöver ingen närmre presentation för den svenska allmänheten. I trettio år har hon nu hunnit leverera odödliga hits till svenska folket, medverkat i den svenska melodifestivalen flera gånger samt även vunnit den en gång med ”Det gör ont”. Lenas kändisskap har emellertid, tyvärr, haft ett högt pris på så sätt att hon genom åren fått se sitt privatliv med skilsmässor och uppbrott utfläkta på tidningarnas löpsedlar. Mitt tidigaste och första minne av Lena är när jag såg henne live då hon spelade i en folkpark i Norrbotten för trettio år sedan. Då var hon rätt blyg och tog inte för sig särskilt mycket på scenen. Jag minns att mellansnacket inte var hennes starka sida men en utmärkt röst hade hon i alla fall och den har utvecklats enormt under åren som gått. Lena Anno 1986 är en skugga av den artist Lena är 2016. Hon har nyligen hunnit fylla 50 år men verkar bara bli yngre med åren. Det är som Lena säger innan hon sjunger en av sina många hits under kvällen – en hyllning till sina två barn – ”pojk- och flickvänner kommer och går, men vänner de består”.
Nya Skandiascenen ger en mycket fin och intim känsla som passar Lenas show som handen i handsken. Showens namn är detsamma som Lenas nya platta och singel ”Du är ingen älskling”, en låt som när den släpptes gick direkt in på iTunes första plats. Samtliga spår på nya plattan är helt egenkomponerade vilket gett Lena fullständig kontroll över produktionen, vilket enbart varit positivt. Min farhåga om att hennes nya låtar inte skulle vara kompatibla med sina odödliga hits, var något som kom på skam, då hon haft fingertoppskänsla vid urvalet av låtar och hur de nya låtarna vävts in så skickligt med hennes klassiska örhängen.
Lena Philipsson inleder starkt med nya singeln ”Gråt inga tårar”, som med sin laddade text tänder den fullsatta publiken, som i sin tur lyfter Lena till nya höjder. Hon följer upp med lika starka ”Kysser dina fotspår” och ”Oktober”, som snyggt vävs samman med det lika tighta 6-manna bandet under ledning av kapellmästare Johan Röhr. Ett annat positivt utropstecken var den helt omgjorda klassikern ”Månsken i augusti”, som i kvällens tappning skalats ned till en oförglömlig jazzig version med kontrabas som förstärker låtens kvaliteter än mer.
Efter att Lena med glöd och frenesi framfört sina klassiker ”Delirium” och ”Mitt namn är Lena Philipsson” inleder hon en längre och öppenhjärtig dialog. Lena öppnar sig, blir personlig och tar upp saker som berör publiken. Hon tar upp de känslor hon haft i samband med de uppmärksammade uppbrott som pressen frossat sig i. Även om dialogen är inrepeterad så känns den äkta och rörande. Lena har alltid haft en stor självdistans till sig själv och ger flera gånger bevis på det under kvällen. Hon är vidare en utmärkt komedienn när hon får tillfälle att visa det, med andra ord är Lena en mångsidig artist som skulle fixa det mesta även som skådespelerska. Showen pågår under hela två timmar utan paus och avslutas med ”Kärleken är evig” samt nya och passande låten ”Adjö farväl”.
Lenas show är helt klart värd att både ses och höras och ett måste av alla shower som spelas under våren.
Delirium och Lena Anthem från Lena Ph:s nya show
I höstas släppte Lena Philipsson albumet "Jag är ingen älskling” med helt egenskrivet material på svenska. Det är första gången sedan 1997 hon skrivit all musik själv. Resultatet kallas av recensenterna bland annat ”både inspirerat och självsäkert" (Aftonbladet), "tio skinn-på-näsan-sånger” (Dagens Nyheter) och "uppriktigt på ett älskvärt sätt" (Expressen).
Vårsäsongen inledde Lena Philipsson med att gästa helgens “Så ska det låta” på SVT och med ett uppträdande på den direktsända Idrottsgalan. På onsdag är det premiär för Lena Philipssons nya personliga och kärleksfulla show "Jag är ingen älskling" på Cirkus i Stockholm. Då kommer publiken få uppleva en sida av den älskade artisten som hon själv längtat efter att få visa upp.
– Det kommer att vara genomarbetat, glammigt och snyggt, men också lite nära i tonfallet. Det är en ny utmaning och känns som en spännande kontrast till de stora showerna att pröva något mer nertonat och avskalat. Jag är sjukt taggad att köra mina nya låtar tillsammans med mina gamla hits, berättar Lena Philipsson.
”Jag är ingen älskling” har premiär på Cirkus Skandiascen i Stockholm onsdag den 3 februari. Showen har regisserats av Emma Bucht ("En man som heter Ove", "Treater”, "Bröderna Luuk") och Helena Dillén (Grammis, Polarprisgalan, P3 Guld) har gjort scenografin
Intervju: Lena Philipsson berättar om showen Jag är ingen älskling
Lena Philipsson firar 30 år som artist. Det gör hon med att åter ställa sig på scenen – denna gång Skandiascenen på Circus – för att göra en mer intim och musikfokuserad föreställning som i första hand bygger på hennes senaste album Jag är ingen älskling.
Det är ändå ett ganska djärvt drag att göra så. Över hälften av kvällens låtar kommer med andra ord vara helt nytt material som folk inte är lika bekanta med, även om de hört igenom nya skivan.
Risken finns ju allltid att folk upplever det som en enda lång transportsträcka tills Det gör ontkommer, eller så finns där tillräckligt mycket substans på scenen att man istället bli delaktig i showen trots att man inte kan texten till Kunde va din mamma eller Oktober.
”Tanken med föreställningen var att det skulle bli mer nära. Både för att jag sitter och spelar vid ett piano och att det är i en mindre salong. Jag visste från början att det skulle vara musik och prat men ingen show i större skala. Inget storslaget eller springa omkring. Jag har ju gjort väldigt storslagna och spektakulära shower tidigare, så jag ville ha en kontrast till det.”
Vi bjuds bland annat på en snygg jazz-arrad och avskalad version av Månsken i Augusti, där basisten spelar på en stor ståbas.
”Jag tycker den passar i denna föreställningen. Det är sällan man kan göra så här. Är det en krogshow där folk äter och dricker sprit ska det vara mer ös. Men här är det mer fokus på att lyssna, så det tycker jag är kul.”
Det blir som sagt övervikt på de nya låtarna, men vi bjuds även på en del Lena-klassiker under kvällen. Själv tycker jag det blir fruktansvärt kul med Delirium och Lena Anthem, som får mig att vilja ställa mig upp vid min plats och dansa tillsammans med Lena och de andra i publiken. I och med att detta är ett genrep, kan jag tänka mig att det blir en del spontandans när showen väl har premiär.
”Vi strök faktiskt inte så många låtar. Dom bjuder på Champagne försvann rätt tidigt och På gatan där jag bor fick inte plats när vi istället prioriterade de nya låtarna. Sedan har jag i och för sig kört den så mycket redan.”
Mellan låtarna pratar Lena med oss i publiken. Likt hennes tidiga shower besitter hon bra komisk timeing när hon levererar träffsäkra poänger om främst sig själv. Det är en av sakerna jag alltid uppskattat med Lena – hon har en skön självdistans som jag tycker funkar ovanligt bra.
Jag frågar henne om hon funderat på att testa på en skådespelarkarriär när vi efter showen sitter ensamma i lokalen i skräddarställning vid scenkanten.
”Jag har fått frågan om musikal och haft möjlighet att delta i en del sketcher, men jag har aldrig gjort en hel långfilm. Om någon skulle fråga mig kanske jag skulle våga prova nu. Ju äldre man blir desto enklare är det ju att ta ut svängarna. Sedan har jag största respekten för skådespelerskor, för det är ett yrke som jag inte tror är så lätt. Men jag provar gärna nya saker som kan vara utvecklande, så varför inte?”
Lokalen är byggd på höjden så man kommer verkligen nära scenen när man går in.
På vänstra sidan av scenen står Lenas piano och bakom henne finns platåer där hennes band står framför ett stort draperi. Sitter man på första raden är man en dryg meter från Lena när hon sitter vid pianot, och när hon ställer sig upp och går fram till scenkanten för att sjunga eller prata, känns det nästan som hon kan se alla i lokalen i ögonen. Så intimt är det.
När showen drar igång sänks en stor blinkande ”Lena”-skylt ner i bakgrunden och steget tillElvis-shower i Las Vegas är då inte långt borta, om än väldigt nerbantad.
”Utgångspunkten till showen var främst senaste skivan. Jag spelar ju verkligen alla låtarna och dom är gjorda på det viset att jag ska kunna spela dom live. Sedan är det klart att man måste köra något av de gamla som folk känner igen. Lite showigt men i mindre tappning. Det ska ju vara musikaliskt och svängigt så att bandet tycker det är kul att spela också.”
Vi får inte bara den roliga Lena med kärleksfull självdistans denna afton.
Mitt i föreställningen bryter hon av och sminkar av sig teatermasken för oss när hon pratar om sina krossade relationer och svårigheten att kanske hitta någon ny när man är en av Sveriges mest kända personligheter som nyligen passerat 50-strecket.
Hon gör det ärligt, utan att det blir självömkan. Mer ett konstaterande att livet inte alltid blir vad man tänkt sig. Något som jag tror många kan relatera till, och det blir samtidigt extra starkt när Lena Philipsson öppnar upp och vågar prata om baksidan av livet.
”I början sjöng jag ju bara låtar och sa nästan inget. Sedan har jag gått över att prata med självdistans och humor. Nu har jag börjar närma mig nästa steg att berätta något mer och djupare. Jag har funderat länge på det här, men jag har inte varit tillräckligt modig för det. Då är det bra att jag haft Emma Bucht som regissör i och med att hon egentligen är en teaterperson. Hon har väglett mig så jag inte säger för mycket eller fel saker.
Jag strävar som sagt för att utvecklas, och detta är något som både utvecklar och gör att man kommer närmare.”
Nu var detta ett publikrep innan själva premiären, så en del av sakerna som händer och sägs på scenen kanske inte når fram till den riktiga premiären den 3:e Februari.
Efter Lenas prata om krossade relationer, berättar hon om sina barn Noa och Saga, hur de vuxit upp och likt de flesta barn försvinner längre och längre bort från sin moder. När hon avslutar dialogen framför hon Sagas sång från senaste skivan. Under tiden hon sjunger visat bilder från dotterns födsel till idag upp på skynket bakom scenen. En 18 år lång resa på fyra minuter ur hennes barns ögon.
De shower jag sett med artister, brukar ett kollage oftast handla om en själv. Ens uppväxt eller en specifik period i livet. Att istället visa upp ens barns resa, och igenom den sin egen blev otroligt starkt. Jag kan tänka mig att alla i salongen upplevde samma starka känsla. Så även Lena.
