Lena Ph som städande Agent 006 / MTR intervju
Lena Ph dammsuger
På en videosnutt på Instagram syns Lena Ph dammsuga golvet iklädd en avslöjande läderdräkt. Den blottar mer än den döljer och i ett hölster dinglar en pistol.
Hon far fram över golvet med dammsugaren i släptåg.
"Städade lite innan jag åkte", skriver hon. Läs mer här
På en videosnutt på Instagram syns Lena Ph dammsuga golvet iklädd en avslöjande läderdräkt. Den blottar mer än den döljer och i ett hölster dinglar en pistol.
Hon far fram över golvet med dammsugaren i släptåg.
"Städade lite innan jag åkte", skriver hon. Läs mer här
Se instagram videoklippet HÄR
På tåget med MTR
På den rullande talkshowen ställer programledaren Tilde Fröling frågor till sina kända gäster och under den här resan heter gästerna Lena Philipsson och Emil Gullhamn. I programmet pratar Lena Philipsson om att åldras, sin senaste show och om vägen till att bli en stjärna.
Lena Philipsson säger att hon inte hade någon trettioårskris, men att det var tyngre 2006.
– När jag fyllde 40 år då var det mer så: Oj, nu börjar det bli mer allvar! Och 50, det är ju ännu mer allvarligt, den siffran skojar man inte bort, då kan man inte låtsas att man är ungdom längre.
Hennes show Jag är ingen älskling på Rondo i Göteborg blev en succé och hyllades bland annat i Aftonbladet som det bästa hon har gjort. Lena skrev manus till showen själv och låtarna är från senaste skivan. Hon berättar att hon är nöjd med att ha skrivit materialet själv och att det på så sätt har blivit mer personligt.
– Det är en föreställning som handlar om kärlek, liv, musik och tidsfördriv. Det är både skojigt och allvar – mer allvar den här gången, jag har känt att jag är redo för det. Jag har öppnat upp mer. I och med att jag har skrivit manus själv så blir det mer jag än någonsin.
Under resan till Göteborg berättar Lena Philipsson mycket om vägen till att bli en stjärna, från byggnadskontoret i Vetlanda via en talangjakt till genombrottet 1985 med Kärleken är evig.
Lena vet inte om hon tänkte att hon kunde bli artist, hon tyckte att det var så stort att hon knappt trodde att det var möjligt.
– Vi höll ju på med musik i vår familj – min pappa spelade trummor och mamma kunde sjunga – och jag började tidigt spela piano och skriva låtar. Men från det till att kunna få vara med i teve och få göra en skiva, det var som fantasier som jag inte ens vågade ha, inte förrän jag var med i den där talangjakten, då började jag tänka att ”det kanske kan gå”. Det gjorde det, men det var ingenting jag tog för givet.
– Och jag hann jobba några år innan jag tänkte ”Jag kanske kommer att vara kvar i den här branschen.”. Jag vågade inte ens tro på det efter ett år och ett album. Jag tänkte ”Ja, men sedan kommer det här svåra”.
Lena Philipsson säger att hon inte hade någon trettioårskris, men att det var tyngre 2006.
– När jag fyllde 40 år då var det mer så: Oj, nu börjar det bli mer allvar! Och 50, det är ju ännu mer allvarligt, den siffran skojar man inte bort, då kan man inte låtsas att man är ungdom längre.
Hennes show Jag är ingen älskling på Rondo i Göteborg blev en succé och hyllades bland annat i Aftonbladet som det bästa hon har gjort. Lena skrev manus till showen själv och låtarna är från senaste skivan. Hon berättar att hon är nöjd med att ha skrivit materialet själv och att det på så sätt har blivit mer personligt.
– Det är en föreställning som handlar om kärlek, liv, musik och tidsfördriv. Det är både skojigt och allvar – mer allvar den här gången, jag har känt att jag är redo för det. Jag har öppnat upp mer. I och med att jag har skrivit manus själv så blir det mer jag än någonsin.
Under resan till Göteborg berättar Lena Philipsson mycket om vägen till att bli en stjärna, från byggnadskontoret i Vetlanda via en talangjakt till genombrottet 1985 med Kärleken är evig.
Lena vet inte om hon tänkte att hon kunde bli artist, hon tyckte att det var så stort att hon knappt trodde att det var möjligt.
– Vi höll ju på med musik i vår familj – min pappa spelade trummor och mamma kunde sjunga – och jag började tidigt spela piano och skriva låtar. Men från det till att kunna få vara med i teve och få göra en skiva, det var som fantasier som jag inte ens vågade ha, inte förrän jag var med i den där talangjakten, då började jag tänka att ”det kanske kan gå”. Det gjorde det, men det var ingenting jag tog för givet.
– Och jag hann jobba några år innan jag tänkte ”Jag kanske kommer att vara kvar i den här branschen.”. Jag vågade inte ens tro på det efter ett år och ett album. Jag tänkte ”Ja, men sedan kommer det här svåra”.
