Lena Philipsson Bloggen

Bland de som lyste upp den svenska popscenens mainstreamfack under det sena åttio- och nittiotalets är Orup och Lena några av de få vars glans alltjämt består.

Varken Niklas Strömstedt, Anders Glenmark, Uno Svenningson, Tommy Nilsson eller ens Eva Dahlgren lever upp till sin forna popularitet i dessa dagar. Lite trist, tycker jag nog. Särskilt som avmattningen långt ifrån alltid haft med bristande kvalitet att göra. Men om man nu ska vara ärlig kunde ”vampen från Vetlanda” och ”hingsten från Huddinge” också mycket väl ha gått samma väg som kollegorna. Om det nu inte varit för att duon fått för sig att samarbeta det vill säga. Orupsignerade Det gör ont blev en megahit för Lena och så småningom ett album som i sin tur fick en uppföljare innan de slutligen gjorde gemensam sak med förra årets platta Dubbel och en turné tillsammans. Plötsligt var de heta igen, och hettan består uppenbarligen.

För giget på Stortorget var tveklöst ett av festivalveckans mest välbesökta hittills. Samtidigt var allsången i just Det gör ont och alltid lika fina Regn hos mej gick inte av för hackor. Däremot kan man inte direkt påstå att man bjöds på några överraskningar. Det var de säkra korten som gällde för hela slanten. Lättflytande låttrion Nu när du gått, Fotbollsstjärna och 1 skäl var de enda som hämtats från det senaste verket. Sedan var det raka spåret in i hitkatalogerna från början till slut. Synd, kan tyckas med tanke på att Dubbel innehåller fler pärlor än så. Men tilltaget är förstås samtidigt förståeligt med tanke på hur många dängor de här två har på sitt samvete. Sedan vilka nummer som framstår som starkast beror förstås alltid på dagsformen, men denna kväll fastnade jag framförallt för Orups blåtonade melankoliorgie Stockholm och tidigare nämnda Regn hos mej. Den är liksom alltid svår att bortse ifrån.

Lena å sin sida lyste i Om igen. I denna ovillkorliga kärleksförklaring visar sångerskan alltid upp sin mest sårbara sida. En stund senare rockade hon loss i den egna varudeklarationen Lena Anthem så till den grad att man nästan började undra om det inte finns en framtid för henne i mer hårdpopiga sammanhang om hon bara gav det en chans. Som helhet var det här precis lika proffsigt och väldrillat som man kunde begära.

För att inte tala om sympatiskt. Värmen och kemin mellan stjärnorna strålade ut från scenen alltmedan de (över)pretentiösa ambitionerna lyckligtvis lyste med sin frånvaro. Sedan noterade man också att upplägget stramats upp sedan höstens turnévända, och inte mig emot. Lena och Orup behöver varken japanska lekledare eller inövat mellansnack för att bjuda på en show värd namnet. Källa