Lena Philipsson Bloggen

Måns Zelmerlöw - Betyg 3
Lena & Orup - Betyg 4

En sommarkväll i augusti kan få spelställen konkurrera i charm med Högbo bruk. På de stora gräsmattorna, på utbredda picknickfiltar, sitter tjuvlyssnare i det sista av kvällssolen, och inne på området, framför scenen, har folk satt upp strandstolar - nej, en moshpit är inte att vänta. Jag skulle kunna skriva tio meningar till om idyllen, men ni förstår säkert, och det finns tre artister att skriva om också. Först ut är Måns Zelmerlöw, som uppträder framför en stor duk föreställandes hans eget prydliga ansikte, iklädd skjorta och slips, en bild som får mig att associera till fascistiska ungdomsförbunds rekryteringsannonser. Nåväl, att Måns Zelmerlöw är en av landets mest lovande unga artister vet vi redan, och han varken adderar eller subtraherar till den bedömningen här.

Men någonting fattas. Han sjunger bra, dansar bättre, är naturlig i pratet mellan låtarna, men det är liksom svårt att bli särskilt till sig i vad som händer. I flera låtar tänker jag "jaha, är det här en Måns Zelmerlöw-låt?"; låtar som man har hört i olika sammanhang tidigare, som är för konturlösa - varken bra eller dåliga nog för att engagera sig - för att identifiera. Nu när Orup släpper sin adepet Lena Philipsson fri, kanske Måns Zelmerlöw kan bli hans nya padawan.

Zelmerlöw som sjunger svensk pop signerad Orup kan nog vara en fungerande nisch. Orup själv står för de delar av spelningen som jag uppskattar mest själv. "Magaluf" är förstås en klassiker, men även låtar som "Regn hos mig" och "Stockholm" är roliga att höra live efter ett liv av att höra dem som radioskval.

Jag trodde att Lena Philipsson skulle överglänsa Orup, men de delar demokratiskt på scentiden, antingen i duetter eller i solonummer (då den andre körar vid en keyboard).

Att Lena Ph har större star quality än Orup går inte att komma ifrån. Hon kanske inte är en av Sveriges bästa sångerskor, och live blir det stundtals lite skrikigt, men hon har vad som bäst kan beskrivas som "det". Blicksugande, koncentrationskrävande, titta-på-mig karisma. Hon dansar och levererar på ett sätt som skulle knäcka en 20 år yngre artist. Konsertens vildaste stunder står hon för. Mot slutet, när stämningen har byggts upp tillräckligt, får jag nästan sota för min moshpit-ironi.

En lätt galen herre dansar runt så hårt att han nästan skallar mig, vilket borde vara den ocoolaste moshpitrelaterade skadan någonsin. "Du vet, Lena Ph öste så hårt att jag fick en dansskada". Orup och Lena Philipsson levererar exakt vad man hade väntat. Några av Orups texter till hennes senaste låtar är i tramsigaste laget, men det visste vi redan. Alla hitsen finns med. Jag saknar bara cowboyhatten på Orup. Han borde ha stannat till vid Countryfestivalen och hämtat upp en. Källa