Lena Philipsson Bloggen

Tempo, tempo, och åter tempo. Det blev en fartfylld fredagskväll i Fästningsparken. Egentligen stannade musikfyrverkeriet bara upp i pausen mellan Måns Zelmerlöws tiomannashow och Orup och Lena Philipssons hit­kavalkad.

Det var tiomannabandens regnfria sommarkväll i fredags. Efter att en mörk speakerröst slagit an tonen gör Måns "Mums-mums" Zelmerlöw entré framför en gigantisk backdropbild av sig själv.
- Hallå Kungälv!, skriker han iklädd grå skjorta och beiga byxor.
Publiken, särskilt de som ställt sig längst fram vid kravallstaketet, jublar.
- Hur har ni det ikväll? Jag tänkte att vi skulle testa allsångspotentialen.
Och det blir mycket av den varan, liksom de utlovade klädbytena. Måns Zelmerlöw backas upp av fyra dansare och fem musiker. De radar upp låtar och ny utstyrsel i ett rasande tempo. Men den nyblivna 23-åringen, som startat en programledarkarriär i Sommarkrysset och tycker sig ha passerat något slags gräns mot vuxenlivet, hinner även med några välformulerade mellansnack.
- Jag tror ändå att det är rätt okej att vara vuxen, det finns ju faktiskt roligare saker än Janne Josefsson och amorteringar...
Mot slutet av konserten kommer hans mest kända låtar. Under "Hope & glory" drar jag på smilbanden åt den unisona klassiska schlagerförflyttningen i sidled som han gör tillsammans med dansarna. Och i extranumret "Cara mia" hyllas Michael Jackson genom texten på den svartvita urringade t-shirten: "King of pop rest in peace."
Det är bra, riktigt bra.
"Från Vetlanda...", säger speakerrösten. Efter pausen öser huvud­akten vidare. Tio personer även här och de blygs varken med synthbasen eller de andra 80-talssounden. Bland det övriga kompet står inte mindre än fyra "klaviaturstationer".
Kvällens rutinerade duo har, tillsammans och var för sig, som bekant hunnit knåpa ihop betydligt fler hits än den yngre kollegan. Och det är det vi bjuds på medan de mindre kända låtarna lyser med sin frånvaro. "Det gör ont", "Magaluf", "Upp över mina öron", "Dansa i neon", "Jag blir hellre jagad av vargar", "Då står pojkarna på rad", "Stockholm" och inte minst urladdningen "Lena Anthem" där Lena Philipsson verkligen visar vad hennes röst går för.
Även här blir det många tillfällen för publiken att sjunga. Så många att det till slut blir tröttsamt. Vad som funkar betydligt bättre är dynamiken Lena och Orup emellan; skämt och flörtande om vartannat. En kindpuss blir det också.
Mitt inne i hitparaden verkar den inte ha något slut. Nästan enda gången det hela stannar av är i första extranumret då de spelar en av country och religiös läsarsång doftande låt till en ensam gitarr.
- Jag kanske också ska göra en religiös skiva. Den ska heta "O herre jävlar", som en kontrast alltså, säger Lena Philipsson.
Jag ser mig omkring under svängiga "Min mor sa till mej". Stora delar av folkmasssan sjunger med, ler och ser ut att trivas. Jag smittas av energin i rytmerna, ­myser och låter mig dras med i dansen.
Showens styrka är att det aldrig hinner bli tråkigt. Jag hinner knappt andas. Och det är bra, riktigt bra.
Källa