Lena Philipsson Bloggen

Filter Magasin har i senaste nummret med en artikel med Lena Philipsson, här är ett smakprov:

Jag har hört att din storasyster egentligen styr din karriär.

– Nej, det gör hon inte. Men jag frågar henne ofta om råd. Det är bra, eftersom hon bor i Jönköping och inte är intresserad av de senaste trenderna. Hon är kontorsråtta, som hon säger själv. Till Melodifestivalen sist valde jag mellan en nedtonad klänning och en med mycket färg. Alla de coola stylisterna pekade på den nedtonade, men jag skickade bilder till min syster som svarade direkt: »Självfallet färg, du ska synas!« Jag vill att det ska funka så brett som möjligt. Är det melodifestival kan man inte göra sig så trendig att många tycker att man är skitful. När jag är i TV får jag ofta SMS från syrran: »Skitsnyggt!« eller »Vad fan hade du på dig? Gör inte om det!« Men jag lutar mig inte enbart mot henne eller någon annan enskild, utan har flera personer som jag frågar om råd inom olika områden.

Vilka?

– När det gäller låtar finns det hitpickers som jag stämmer av med. Orup skriver inte låtar åt mig längre, men jag litar på honom för han har bra feeling och har skrivit jättemånga hits. Nu har jag ett nytt skivbolag med många nya människor omkring mig. Jag vet inte riktigt var jag har dem. Men jag jobbar med två personer där. En av dem är mer grinig och trendkänslig. Om jag lyckas blidka honom vet jag att det blir bra. Griniga personer är värdefulla, det gäller att använda sig av dem som vågar ha en åsikt. När det gäller mina mellansnack, där jag försöker vara rolig, vill jag också fråga någon. Vissa skämt är svåra att avgöra om de verkligen är roliga eller bara larviga. Då måste jag fråga någon som är cool och lite tvär: »Är det här OK?« Jag skrattar inte alltid åt samma saker som alla andra.

Vem frågar du då?

– Calle Norlén, som är van att skriva punchlines, hjälper mig med showen jag gör nu. Annars har jag frågat Henrik Schyffert. Han vill egentligen inte att jag ska säga det, men han skrev saker jag skulle säga på en turné för några år sedan. Han är nog den i Sverige som har bäst koll.

Har du dåligt självförtroende?

– Jag har hela tiden det här bekräftelsebehovet att kolla om något är rätt eller fel: »Det här är skitbra. Det är väl bra? Visst är det bra? Eller?« Då behöver jag en nick från någon jag litar på. Schyffert har sagt till mig: »Men du känner ju själv, Lena, du kan ju det där.« Så för ett tag sedan skrev jag faktiskt en egen prata till en show där jag berättade en lång harang om axelvaddar – och så skrattade folk. Jag har aldrig skrivit något som skulle vara kul förut.

Varifrån kommer behovet att kolla av beslut med andra?

– 1993 när jag släppte Fantasy hade jag jobbat intensivt i så många år och var väldigt trött på mig själv. Jag ville bara förändra mig. Jag gillar inte alltid bara de gladaste låtarna, som alla gillar i Sverige. Det är därför plattan blev så annorlunda och jag ser så konstig ut på omslaget med röda korkskruvslockar. Jag ville egentligen inte göra turnén, så för att ta fokus från musiken hittade jag på en massa grejer som skulle hända på scenen. Jag snurrade på en platta eller drog ner persienner. I en låt stod jag fastspikad med pjäxor i golvet så jag kunde luta mig fram och tillbaka i blåst. Jag till och med klädde ut mig till korvgubbe. Alla tyckte att skivan var obegriplig och jag stod där kväll efter kväll: »Hej igen!« Det kom ingen publik. Alla tidningar skrev: »Dåligt!« Jag lärde mig att inte jobba om man är så trött på sig själv. Och jag lärde mig att ta in andra personer – för jag vet inte bäst.

En stor del av ditt artisteri verkar handla om att omge dig med rätt människor?
– Det är ju upp till mig att se till att saker blir bra. Jag frågar folk tills jag hittar något jag är nöjd med. Men jag måste ju också ha en känsla för vilka jag ska lyssna på och vad som är rätt. Det är ju jag som ska stå där själv på scenen. Jag vill nå fram, jag vill inte bli missförstådd mer.

Torsdag 29 september. Premiär för krog­showen Ett drömspel på Cirkus i Stockholm.

Källa