DN: En lyxig 25-årstårta av musik, dans och humor
Rösten är hårt metallisk och materialet ojämnt. Varför är det då så bra? Jo, för att den jubilerande Lena Philipsson har det där som man inte känner igen förrän man sett det: En sällsynt professionalitet som får fördomar att brista och vem som helst att se kvalitet för vad det är.
Det har gått 25 år sedan Lena Philipsson från byggnadskontoret i Vetlanda stod på Cirkus scen och sjöng ”Kärleken är evig” iklädd kycklingfärgad puffjacka, vilket gav en andraplats i Melodifestivalen och en karriär som skulle sträcka sig över flera decennier. ”Murar har fallit, epidemier har grasserat men Lena Ph består! Som en kackerlacka.”, säger hon själv. Det synkroniserade framträdandet – med klippet från 1986 i taket – visar också vilken suverän ingrediens ålder är för ett artisteri. Drömshowen är ingen bitterljuv vandring genom sådant som varit, den är ett bevis för att hon är bättre nu. Finalkombinationen av Orups ”Det gör ont” från 2004 och åttiotalsklassikern ”Dansa i neon” är spektakulär.
Det ska tydligen vara en ren slump att en annan folklig sångerska i dagarna har premiär på sin krogshow på Tyrol några hundra meter från Cirkus. Philipsson viskar till publiken att om vi är tysta så kan vi kanske höra konkurrenten sjunga ”In the ghetto” medan hon drömmer om storslagna samarbeten med Elvis och Barbra Streisand.
Det är roligt och träffande, men att föra Carola Häggkvist på tal blir också en påminnelse om vem som är den avgjort bättre sångerskan av de två, och det landar inte till Philipssons fördel. Hon är en urstark entertainer men med en oelastisk röst som ofta pressas in i ett ansträngt bröstläge. De stunder Philipsson tillåter sig själv att gå upp i en friare klang blir efterlängtade andningspauser. Det lyckade lagarbetet mellan Lena Philipsson själv, konstnären Ernst Billgren, som gör sin första show och bidrar med explosiv scenografi, och koreografen Fredrik Benke Rydman med skickliga Bouncetakter, distraherar effektivt från en lite svajig låtlista. Bland annat ”Idiot” och ”Delirium” är svaga kort som inte engagerar.
Men det är sammanfattningsvis en riktigt lyxig 25-årstårta av dansnummer, hitlåtar och humorinslag som publiken bjuds på i Philipssons sällskap; dessutom sker allting på ett djärvt scenbygge mitt i manegen som lämnar sångerskan blottad på alla sidor. Det, tillsammans med att hon ständigt återkommer till sina påstådda tillkortakommanden, ger ett stänk av svärta som man egentligen inte kan förvänta sig av en krogshow.
