Det finns allt för få av dem: Artister som talar om sig själva i tredje person och som har självförtroendet att få det att låta naturligt. Senaste gången vi fick ta del av den ädla konsten var på Hultsfred 2004 när Mary J Blige bad Sverige att stanna upp för att Mary skulle dricka vatten. När Lena Philipsson pratar om sig själv som Lena är det förvisso med en botten av självironi. Men hon är perfekt i rollen som självcentrerad diva. För att fira sina 25 år som artist har Lena Philipsson också ställt till med en show med sig själv i mitten både bildligt och bokstavligen.

Det kräver sin kvinna, eller man, för att kunna fullfölja en sådan idé. Men Lena Philipsson är som gjord för detta. Hon levererar perfekt manuset som är skrivet av Calle Norlén. Han har snyggt ringat in henne och gjort henne till en folkets komedienne. Hon är fräck utan att vara plump. Till och med de lågt skjutande humorpoängerna lyckas Lena Philipsson bära fram utan att bli till en tvångsmässigt tantsnuskig Lotta Engberg.

Med dj:n Sleepy som kapellmästare går Lena Philipsson igenom sin historia. Det spelar ingen roll vilken bakgrund som spelas ut. Lena fångar allt och briljerar, hon dominerar.

Det finns allt för få av dem: Artister som talar om sig själva i tredje person och som har självförtroendet att få det att låta naturligt. Senaste gången vi fick ta del av den ädla konsten var på Hultsfred 2004 när Mary J Blige bad Sverige att stanna upp för att Mary skulle dricka vatten. När Lena Philipsson pratar om sig själv som Lena är det förvisso med en botten av självironi. Men hon är perfekt i rollen som självcentrerad diva. För att fira sina 25 år som artist har Lena Philipsson också ställt till med en show med sig själv i mitten både bildligt och bokstavligen.

Det kräver sin kvinna, eller man, för att kunna fullfölja en sådan idé. Men Lena Philipsson är som gjord för detta. Hon levererar perfekt manuset som är skrivet av Calle Norlén. Han har snyggt ringat in henne och gjort henne till en folkets komedienne. Hon är fräck utan att vara plump. Till och med de lågt skjutande humorpoängerna lyckas Lena Philipsson bära fram utan att bli till en tvångsmässigt tantsnuskig Lotta Engberg.

Med dj:n Sleepy som kapellmästare går Lena Philipsson igenom sin historia. Det spelar ingen roll vilken bakgrund som spelas ut. Lena fångar allt och briljerar, hon dominerar.

Sveriges alla unga popmän borde slåss om att få spela in en duett med den 45-åriga småländskan som passerar både Daft Punk-referenser och Major Lazer-produktioner. För hon är i sitt esse. Hon tar den plats hon tycker att hon förtjänar och blir flaggbärare för den generation av vuxna kvinnor som inte längre tänker låta ålder diktera kjollängd. Det är extra allt av dans, hits och schlager; glitter, kostymer och män i bar överkropp. Det här är Lenas tid och hon tänker unna sig.

Mot slutet blir det dags att sammanfatta de tjugofem åren med ett Edith Piaf-ögonblick. Lena rundar av med sin Jag ångrar ingenting och nog hade det varit vansinne om hon hade ångrat något. Lena Philipsson har ju blivit Sveriges ohotade diskodrottning.