Från drömshow till svandans
Fredrik Rydman är den gemensamma nämnaren i två av höstens mer originella produktioner: Lena Ph:s ”Drömshow” och ”Svansjön”.
Tillbaka till manegen, till den runda punkten i mitten. Mitt i publiken ska hon stå, Lena Philipsson i sin ”Drömshow”. Med kör, musiker, hiphop-dj, streetdansare, bilder och gissningsvis flygande objekt. Den som ska få ihop alla bitar är Fredrik Benke Rydman.
– Det är bra att jobba med Lena, hon är otroligt proffsig. Och hon är rolig, har en tajming och bett i repliken, säger Fredrik Rydman, också kallad Benke, från Bounce.
– Benke och jag tänker ofta likadant, fast han kommer från ett helt annat håll, säger Lena Philipsson. Bounce har ju varit duktiga på att tänka i snygga visuella bilder och jag har alltid varit intresserad av att kombinera bild och musik.
När premiären den 29 september är över ger Fredrik Rydman sig in i en egen moderniserad version av ”Svansjön”. Med utgångspunkt från de tretton åren med streetdancegruppen Bounce har han blivit en ny kraft inom scen och nöje med koreografier till musikalen ”Romeo & Julia” (med kollegan Jennie Widegren) och Eric Saades ”Popular”.
Det är lite hemligt på Cirkus, vi får fotografera om inte scenografin syns. Överraskningarna ska spela stor roll i Lena Philipssons show. Hon har försäkrat sig om överrumplande ingångar genom att välja Benke som regissör-koreograf och den gränslöse konstnären Ernst Billgren som scenograf.
– Vi tänkte inte show i första hand, vi ville göra något roligt på scenen. Det är Lena, jag och Ernst Billgren som spånat och slängt upp vilka idéer som helst under ett drygt år. En arbetssituation där får man räkna med att ratas – jag är ganska van efter åren med Bounce, då vi började med att slänga fram allt vi kom på.
Nu har man kommit förbi det lekfulla stadiet och det börjar bli sträng koll på tiden och lite sammanbitet på Cirkus. ”Mitt i röran”, som Lena Philipsson säger, ”lite för mycket grejer, en massa saker som inte är lösta, vad ska bort?”
I Stockholms scennöjeshöst där det mesta är återbruk, är drömshowen ensam i sitt slag, ett original producerat för just den scenen. Publiken kan räkna med en vindlande blandning av nyskrivet och Lena Philipsson-hits i ny form: ”Det gör ont ” vinnare av Melodifestivalen 2004, men lika viktigt, ”Kärleken är evig” som hon slog igenom med iförd gul volangjacka och 80-talsburr på huvudet.
Då var det Melodifestival 1986 och platsen Cirkus, nu är det 25 år senare och jubileumsshow. Under åren har Lena Philipsson blivit en artist om förstår värdet av en skarp vändning, som när hon inledde sitt Sommarprogram med dessa ord: ”Schlagerlåtar och gamla hits, det är som droppande kallt vatten i huvudet på mig”. Idén att spela i publikens mitt bryter också med svensk showrutin och går tillbaka till ursprunget, cirkusarenan som fanns där fram till 1950-talet.
– Ja, vi jobbar ”in the round”, alltså nästan i 360 grader. Publiken kommer närmare, men det är mer svårjobbat, särskilt att koreografera, säger Fredrik Benke Rydman.
Lena Philipsson säger att det är kul att tänka annorlunda och komma ut i publiken, men tillägger:
– Så får vi se om alla blir nöjda eller om några tycker att de bara får se min rumpa.
– Vi har ett mantra, påpekar Benke: Vi ska jobba analogt. I stället för att en grej åker in ljudlöst på en vagn så kan vi ha två killar som bär in det på scenen, vi gör något av det.
Läs mer här
