Lena Philipsson Bloggen

LENA PHILIPSSON. I alla år som artist har hon tänkt ”det kommer inte att gå men jag gör det ändå”. Nu jubilerar hon med stor show, stärkt självförtroende – och lite mer kläder. –Va, tycker du jag spelar på sexighet?! Det känns längesen.

Ordet, det första och skamfyllda. Det är klart hon minns när hon satt där i Mogärdeskolan i Vetlanda och fröken Marianne lämnade tillbaka uppsatserna de skrivit. Hur hon på långt håll såg att på just hennes papper var det rättat med rödpenna. Eftersom hon skrivit ”åtminstånde” i stället för ”åtminstone”. Å, varför hade hon använt ett ord som hon inte kunde, så fasansfullt hemskt och pinsamt.

–Det glömmer jag aldrig, säger Lena Philipsson med ett allvar som faller rakt ner i tekoppen framför henne.

Några möten blir inte som man tänkt sig. När jag denna tidiga måndagsmorgon beger mig till hotell Rival för att möta Lena Philipsson, det är den enda lediga lucka hon hittat i sin almanacka, är jag inställd på hårt arbete. Eftersom hon är stjärnan som ägt våra svenska scener i 25 år. Den som vet inte bara hur man hanterar ett mikrofonstativ utan också hur man dompterar en hel publik. Därtill verkar hon småländskt envis, knökfull med integritet. Frågan är hur man kommer ens en gnutta innanför det skalet.

Sen sitter hon där i en stor tröja och talar om sin ängslighet.

–Det gårr väl upp och nerr, säger hon och illustrerar med en böjande handrörelse och en räcka skorrande smålands-r hur självförtroendet, det Philipssonska, har sina höjder och dalar. Sen stramar hon upp sig, tillägger att det blivit bättre, det mesta. Hon var mesigare förr. Vågade knappt öppna mun på scen, visste inte vad hon skulle säga till publiken. Det var ju människor som hon inte kände.

Och nu?

Ja, om några veckor brakar hon loss i sin drömshow på Cirkus i Stockholm. Har tagit hjälp av konstnären Ernst Billgren och Fredrik ”Benke” Rydman från Bounce för att få ihop – ja, vad det nu blir. Förhandstipsen att hennes drömmar rymmer både flygande pingisspelare, en månlandning och en fluortant vill hon inte riktigt bekräfta.

Men lite sång, lite dans och lite naket kan vi nog räkna med.

Det är 25 år sedan hon klev ut just på Cirkus scen första gången. Då var det melodifestival och hon sjöng Kärleken är evig, låten som hon slog igenom med. Så där rejält. Stod där på darrande ben med uppkammad pudelfrisyr och den gula paljettkavaj som hon sytt själv – den som blev inledningen till många års storkonsumtion av axelklaffar i Vetlanda. Det gick så galant att hon kom tvåa i tävlingen.

Så här inför jubileet är det mycket att reda ut, som namnet. Att hon är döpt till Maria Magdalena Filipsson. Även om hennes föräldrar till vardags stavade efternamnet med Ph.

–Det var nog pappa som ville särskilja oss lite. Han var målare, mamma hemmafru, men båda älskade musik – och hade en gång mötts när han spelade trummor och hon sjöng i The Happenings. Dessutom målade de tavlor. Det fanns en påhittighet hemma hos oss, en kreativitet som smittade av sig på oss tre barn.

Många svenska stjärnskott har odlats fram under jord, i folkhemmets gillesstugor och utrymda källarrum. Hemma hos familjen Filipsson, förlåt Philipsson, i Vetlanda var det där musikanläggningen fanns. Förutom pappans trummor. Och upp genom husets trossbottnar fortplantade sig musikglädjen, låtlusten. Den som resulterade i att mellanbarnet Lena vann en talangtävling, fick skivkontrakt och mötte Torgny Söderberg, han som länge var hennes klippa och kompanjon.

–En hedersman, som hon sammanfattar det.

Men först hade hon hade haft en roll i musikalen Schtwing i Norrköping.

Schtwing??? Hette den verkligen så?

Hon blir plötsligt osäker, kära nån, nu kanske hon stavar fel i tidningen också. Sen bestämmer hon sig för att chansa.

–Hur som helst var det något jättekonstigt. Som ett ljud. Min första replik var ”Det är otroligt, det är otroligt”. Sen sjöng jag två låtar som så småningom kom ut på en singel. Det var också otroligt.

Om jag kommit fram till dig på Cirkus 1986, klappat dig på axelvaddarna och sagt att 2011 bygger de om hela scenen för din skull…

–… då hade jag nog haft svårt att tro dig.

Hemifrån hade hon både kärlek, trygghet och musikalisk inspiration. Därför måste jag tjata om frågan, varifrån kommer ängsligheten?

Hon måste fundera, säger sen att det nog låg i hennes uppfostran att vara krass, jordnära:

–Du vet, man ska inte ta ut någon glädje i förskott för man vet aldrig hur det går. Vi var en sådan familj, en rätt nedtonad. Samtidigt, det är det som är det intressanta, har jag en äldre syster som är mycket mer obekymrad och social, som vågade så mycket mer. Som att flytta till Jönköping direkt, pang på. Medan jag aldrig har varit en person som vågat drömma så stort. Inte ens nu. Det måste handla om olika personligheter.

Men hallå, du intar Cirkus stora scen om några veckor. Inte kan det väl räknas till de mer blygsamma projekten…

Hon ler bakom tekoppen, håller med om att något hänt:

–Jag har flyttat fokus från mantrat: ”Det kommer inte att gå men jag gör det ändå” till ”Jag kommer att klara det, jag måste lita på mig själv”. Det är ju mitt jobb och jag är 45 år, så jag säger till mig själv: Lena, det är meningen att du ska kunna det här!

Vad är det du kan?

–Jag är bra på show. Att göra många olika saker i en och samma föreställning. Det är sånt jag insett med åren, att jag har ett brett register och inte bara står där rätt upp och ner och sjunger.

Vad är du sämre på?

Hon vet utan betänketid. Att hon är sämre på att sjunga vackert och fint. Ljuva visor.

–Jag är liksom brötigare i kanterna. Men jag är heller inte så bra på att visa känslor, äkta känslor, på scen. Det är något jag börjat närma mig. Snart kanske jag vågar använda mig mer av denna outforskade mark, berätta om det som är jobbigt, på riktigt, så publiken också blir berörd. På riktigt. Men det känns lite farligt, lite ovant, eftersom jag kommer från en familj där vi skojade bort sånt. Det är klart mamma lyssnade om jag grät för att en pojkvän gjort slut. Men ingen av oss uttryckte så många andra besvikelser, istället bet vi ihop. Så min sårade sida, den visar jag fortfarande bara upp för mina allra närmaste.

Den sexiga sidan har hon blottat desto mer. Till och med på ett frimärke, där hon döljs av minsta möjliga tygstycken. Och när hon en gång valdes, det var resebolaget Apollo som gjorde enkäten, till det mest eftertraktade resesällskapet var det kanske inte påbyltade skidsemestrar som männen tänkte på.

Till slut vågar jag ändå fråga varför hon måste vara så avklädd på scen?

Hon hejdar sig bakom tekoppen, ögonen är forskande, rösten påtagligt strävare:

–Tycker du verkligen att jag är så sexig? Själv tycker jag att jag lämnat den bilden bakom mig. När jag senast var med i Allsång på Skansen hade jag kostym. Heltäckande.

Okej, vi får kanske ta det lite grundligare. Börja med det faktum att för många unga tjejer verkar ytan, utseendet, att lägga ut bilder på sig själva på nätet, vara så skrämmande viktigt. Skulle inte en jordnära Vetlandatjej, därtill tonårsmamma, kunna motverka den utvecklingen. Åtminstone inte förstärka den…

–Jag håller med dig om att det är oroande. Men nu är jag så pass gammal att jag inte är någon förebild för 15-åringar. Då får du vända dig till Lady Gaga och såna. Jag är ju Lill Lindfors nu, den hon var när jag själv var 15. Å andra sidan kan man inte komma ifrån att utseendet är viktigt i mitt yrke.

Jag befinner mig i en värld där det ska vara fest och glam och kläder, något roligt att titta på. Jag har valt den vägen – och visst, den är lite ytlig. Nu försöker jag fylla mina klänningar med mer karaktär. Ska jag vara sexig är det med en glimt i ögat. Men när jag, som nu, sätter ihop en ny show är inte sexigheten ett ledord. Jag vill vara stark, spännande, personlig – intressant.

Att hon bjudit in konstnären Ernst Billgren till sin drömshow är ett av bevisen. Hans första idé var att de skulle göra en musikal med godisscenografi, stolar och bord som hon kunde knapra på. Eller en Hamletföreställning på Lenas vis. Nu har drömmarna sorterats, det är tid att slutvälja låtar, finslipa detaljerna. Också när det gäller scenkläderna. Hon pekar på sitt högra lår och knä, visar att kjollängderna kommer att variera. Slutar med att trycka in pekfingret längst ner på vaden:

–Det blir säkert nån klänning dit också. Är du nöjd då?

Att det finns griniga människor i hennes närhet är något hon lärt sig uppskatta, leta efter.

–Det är jätteviktigt med de som vågar ifrågasätta, inte säger ja till allt. Den grinigaste just nu, förutom jag själv, är nog den kreddigaste, coolaste killen på mitt skivbolag. Plus min syrra, hon som alltid hjälpt mig att välja kläder. Särskilt till Melodifestivalen. När stylister håller fram något trendigt och bara som alternativ visar en riktigt färgstark klänning skriker syrran: Det är klart du ska ta den med färg! Hon är folkets röst, från Jönköping.

Ett blänk från vigselringen berättar en annan historia, att Lena Philipsson i dagarna firar ettårig bröllopsdag. Det var i september förra året som hon och Per Holknekt, Odd Mollys skapare, gifte sig. Med pompa, ståt och glädjetårar. Jo, hon tillstår att hon nog är lite romantisk. Att det var fantastiskt att mitt i livet möta en ny kärlek, vilja visa världen att detta var allvar.

Vad är skillnaden mellan att gifta sig efter 40 och som ung?

–Den oskuldsfulla äktenskapsresan är över. Ingenting är orört, man har redan skaffat sina barn. Just det känns lite sorgligt när man träffar någon som man tycker så mycket om. Samtidigt är det fantastiskt att ha detta liv tillsammans, det är lite fint och gulligt att vara så kära fastän vi är så gamla.

Att kärlek stärker självförtroendet – jo, det tror hon absolut.

–Samtidigt jobbar man mer intensivt när man är singel. Man har mer tid att hålla på med sig själv, större bekräftelsebehov. Nu har jag oerhört lätt att hamna hemma i soffan med mysbyxor, om ingen drar ut mig försöker jag låtsas att Lena Philipsson inte finns. Så jag får en latdag till.

Just nu är mysbyxdagarna förstås sällsynta. Även om vi bortse från SVT-serien Gäster med gester, som spelades in i våras och som hon, efter kort övervägande, vågade kasta sig ut i. För att träna sin kommunikationsförmåga, detta att enbart med kroppen gestalta ord som – delirium.

Framför mig, i hotellsoffan, kan hennes kroppsspråk bara tolkas som: Kvinna som måste rusa till nästa möte. Men hon hinner berätta sin senaste dröm, den verkliga:

–Plötsligt tittade jag ner och insåg att jag var jättetjock, höggravid.

En föreställning ska snart bli förlöst. Med eller utan fluortant.