Lena Philipsson Bloggen

Metro:

Det var på tiden att Lena Philipsson lämnade Orup bakom sig och blickade framåt. Tillsammans med namn som Christian Falk, Markus Krunegård och Veronica Maggio har hon skapat en modern platta med pop och elektronisk dansmusik.

Allt håller inte måttet men ”Vart tog du vägen” och ”Blir galen” är två riktigt bra låtar men allra bäst är Lenas sköna version av Timbuktus ”The botten is nådd”.

Gradvall.se:
Lena Philipsson
Titel: Världen snurrar
Skivbolag: Universal
Betyg: 3

Lena Philipsson slarvar. Men hon slarvar briljant.

I ”Så mycket bättre” såg Lena Philipsson ut som hon inte bara vaknat upp på fel sida utan i fel program. Hennes tolkningar var sämst.

Hennes show, ”Min drömshow”, släpar omkring på en amatörmässig scenografi av Ernst Billgren. Lena själv får jobba dubbelt så hårt för att man sittande i publiken inte ska tänka på att scenen ser ut som hämtad från ett barnprogram från 1981.

Och hennes nya album saknar helt en musikalisk linje.

Men allt det förlåter man när man hör de Christian Falk-producerade discolåtarna i mitten av albumet. ”Blir galen”, ”Vart tog du vägen?” och särskilt ”Igen och igen” – Mange Schmidt medlåtskrivare på alla tre – är superb, regnbågsfärgad, euroforisk Studio 54-disco.

Jag hade tänkt skriva euforisk, råkade slinta på tangenterna, men euroforisk är bättre. Mycket av den bästa discon producerades i Europa: Donna Summer i München, Bee Gees på den franska landsbygden.

Även titelspåret, ”Världen snurrar”, skrivet av Veronica Maggio och Markus Krunegård, visar att ingen i Sverige gör discodivarollen bättre än Lena Philipsson.

Läs Norrbotten Kurirens totalsågning av skivan här

GP.SE - betyg 3

Lena Philipsson hade lite problem när hon skulle tolka kollegornas låtar i Så mycket bättre. Hon satte alltför snabbt på autopiloten och gjorde Det gör ont-disko av allting hon fick i sina händer. Därför är det en positiv överraskning att hon visar ett större register här. Två låtar från programmet, de mer lyckade exemplen, finns med men det är det klubbiga samarbetet med Christian Falk och den 60-talskolorerade schlagerromantiken som Björn Olsson bidragit med som lyfter skivan. Eller kanske rättare sagt spännvidden som breder sig ut däremellan