Lena Philipsson Bloggen

I en sketch i showen skämtas det om att publiken bara vill ha artisterna så som de var i början.

Den är nog mer självironisk än Lena Philipsson hade tänkt sig.

De låtar – överblivna refränger från hippa namn som Markus Krunegård, Veronica Maggio och Christian Falk – som var nya och obekanta vid premiären i Stockholm, är fortfarande nya och obekanta för publiken då Lenas cd i våras kom och försvann utan att någon brydde sig. De faller platt till marken.

Suverän publikkontakt

Första halvtimmen av showen lider av det. Och av att de synthpluppande Kraftwerk-pastischerna med män som dansar som robotar, inte alls lirar med den Lena Ph som sjunger innerligt, har humor, suverän publikkontakt och starka melodier.

Första lyftet kommer med ”Stjärnorna” (från 1995) och ”Han jobbar i affär” (2005). Och så fortsätter det. De gamla schlagerlåtarna från Torgny Söderberg-tiden och de halvgamla från Orup-tiden, när hon bjuder på dem, då tycker alla detta är lyxigt och läckert. Och när hon sätter sig vid pianot för en ljuvligt avskalad ”Om igen” (1988), är det dödstyst – innan applåderna brakar loss.

Bättre än Cirkus

Som helhet fungerar Rondo bättre än Cirkus i Stockholm. Betydligt mer intimt. Särskilt vid ett tillfälle.

Vid premiären förra hösten innehöll några mellansnack enorma kärleksbetygelser till maken Per Holknekt.

Skulle hon eller skulle hon inte kommentera den mediala Golgata-vandring hennes privatliv varit ute på efter deras uppbrott?

Varma applåder

– Livet blir inte alltid som man tänkt sig, sa hon kort och berättade att hon tänkt mycket på Orups låt ”På gatan där jag bor” den senaste tiden. När hon sedan sjöng den fick man väl tolka in vad man ville i textrader som dom håller alla löften, dom givit till varann.

Efteråt kunde man nästan ta på stämningen i lokalen. Känna hur de varma applåderna var som en kärleksbetygelse till människan Lena Philipsson. Och oj, vad jag samtidigt önskade att mer än 50 procent av showen hade varit lika briljant. Källa