Aftonbladet: Titta, nu spökar det på Cirkus * * *
”Spök!” ser häftig ut. Stjärnorna är roliga. Lena Ph är ett spexigt spöke.
Men det är en tunn musikal med likbleka låtar.
I sina bästa stunder liknar den Michael Jacksons ”Thriller”.
Måns Zelmerlöw är sin generations Björn Skifs.
Sångare, dansare, programledare, musikalartist. Här spelar han popstjärnan Dante som ska skriva klart sina nya skiva och luras i väg till ett läskigt slott. Där väntar två spökande systrar som dödat flera generationer av Dantes förfäder, som hämnd för att de blev förförda och övergivna på 1800-talet.
Zelmerlöw är som en utspädd Skifs; har inte samma världsklass på sångrösten, inte samma komiska tajming som skådespelare. Men han funkar och får godkänt och klarar sig på charm. I synnerhet i scenerna med den briljante Loa Falkman, som spelar 239-årig betjänt i spökslottet.
Besatt av hämnd
Systrarna Giljotina och Salmonella görs av Lena Philipsson och Sussie Eriksson, mycket underhållande. Sussie Eriksson behärskar allt som musikalartist. Lena Philipssons småländska dialekt uppmärksammas till och med i manuset, och hon är kul som den snipiga och sura systern som är besatt av hämnd. Hennes paradnummer är när hon bejakar den pilska systerns känslor i en dans med karlar i hjälm och linne.
Men sångerna är problemet med ”Spök!”.
Musikalen sattes först upp med Björn Skifs 1981. Det finns en enda låt som lever kvar. ”Fångad i en dröm”, som också var Sveriges EM-schlagerlåt. Den öppnar nu andra akten, och tillsammans med första aktens final ”Ta mig härifrån” är det kvällens bästa. Där dansar Dante med monster, som Michael Jackson gjorde i sin ”Thriller”-video.
Svaga sångnummer
”Spök!” är rejält omgjord. Strukna nummer, nyskriven dialog som handlar om mobiler, wifi, YouTube, Spotify. De har klämt in Skifs-låten ”Akta dej!” från 1987, men det hade behövts fler starka sånger. Jörgen Elofsson har skrivit nya ”Sväva” ihop med Palmers/Skifs, men den känns inte heller tidlös. Nu kommer flera svaga sångnummer när musikalen borde tagit fart. Och intrigen går faktiskt inte att bry sig om. ”Spök!” är för lång.
Regissören Pernilla Skifs gör det bästa av materialet. Fyndiga dansnummer, imponerande scenografi, kul effekter. Hon får det gamla spöket att se mer spännande ut än vad det är Källa
Men det är en tunn musikal med likbleka låtar.
I sina bästa stunder liknar den Michael Jacksons ”Thriller”.
Måns Zelmerlöw är sin generations Björn Skifs.
Sångare, dansare, programledare, musikalartist. Här spelar han popstjärnan Dante som ska skriva klart sina nya skiva och luras i väg till ett läskigt slott. Där väntar två spökande systrar som dödat flera generationer av Dantes förfäder, som hämnd för att de blev förförda och övergivna på 1800-talet.
Zelmerlöw är som en utspädd Skifs; har inte samma världsklass på sångrösten, inte samma komiska tajming som skådespelare. Men han funkar och får godkänt och klarar sig på charm. I synnerhet i scenerna med den briljante Loa Falkman, som spelar 239-årig betjänt i spökslottet.
Besatt av hämnd
Systrarna Giljotina och Salmonella görs av Lena Philipsson och Sussie Eriksson, mycket underhållande. Sussie Eriksson behärskar allt som musikalartist. Lena Philipssons småländska dialekt uppmärksammas till och med i manuset, och hon är kul som den snipiga och sura systern som är besatt av hämnd. Hennes paradnummer är när hon bejakar den pilska systerns känslor i en dans med karlar i hjälm och linne.
Men sångerna är problemet med ”Spök!”.
Musikalen sattes först upp med Björn Skifs 1981. Det finns en enda låt som lever kvar. ”Fångad i en dröm”, som också var Sveriges EM-schlagerlåt. Den öppnar nu andra akten, och tillsammans med första aktens final ”Ta mig härifrån” är det kvällens bästa. Där dansar Dante med monster, som Michael Jackson gjorde i sin ”Thriller”-video.
Svaga sångnummer
”Spök!” är rejält omgjord. Strukna nummer, nyskriven dialog som handlar om mobiler, wifi, YouTube, Spotify. De har klämt in Skifs-låten ”Akta dej!” från 1987, men det hade behövts fler starka sånger. Jörgen Elofsson har skrivit nya ”Sväva” ihop med Palmers/Skifs, men den känns inte heller tidlös. Nu kommer flera svaga sångnummer när musikalen borde tagit fart. Och intrigen går faktiskt inte att bry sig om. ”Spök!” är för lång.
Regissören Pernilla Skifs gör det bästa av materialet. Fyndiga dansnummer, imponerande scenografi, kul effekter. Hon får det gamla spöket att se mer spännande ut än vad det är Källa
Kommentarer
Trackback
