Lena Philipsson Bloggen

Efter tre års tystnad kommer Lena Philipsson ut med en personlig skiva om relationer. För Mitt i berättar hon om sitt om sina tjejfester, sina råbarkade sidor – och om sitt nya liv som singel.

Lena Philipsson är slående snygg, där hon sitter tillbakalutad i soffan i Sveriges Radios entré. Hon är lätt solbränd. Håret är glansigt och den mörka ögonskuggan matchar den svarta spetstoppen.

För första gången på tre år kommer hon ut med en ny skiva med egna låtar. ”Jag är ingen älskling” är namnet både på albumet, singeln som gick direkt in på ­Itunes förstaplats och showen som har premiär på Cirkus 
i februari.

Du ser ut att må väldigt bra. Hur lever du ditt liv?

– Jag lever själv. Ja, jag har ingen kille alltså. Det tog slut i somras, men det är ingen dramatik. Ingen stor grej, ­säger Lena Philipsson och syftar på förhållandet med Pierre Leander, som hon var tillsammans med i ungefär ett år.

– Jag lever och har hälsan i min fantastiska lägenhet som jag älskar.

Från vindslägenheten på Östermalm med altan har hon utsikt över hustaken. Fint ljusinsläpp, högt i tak och med öppen spis mitt i våningen. För Lena, som är en riktig hemmamänniska, är det viktigt att trivas i hemmet.

I våningen kom den nya skivan till. Den här gången har Lena själv satt sig vid pianot. Alla texterna handlar om relationer, men Lena vill inte analysera låtarna.

– Jag uttrycker mig ju via text och musik. Jag har skrivit det jag vill säga. Självklart kommer texterna från ­erfarenheter som jag har haft eller kan känna igen mig i. Man plockar ju där man står.

En av låtarna heter ”Kunde va din mamma”.

– Då kan man ju lista ut vad den texten handlar om.

”Sagas sång” har Lena skrivit till sin 16-åriga dotter. Det är en berättelse om livet, där artisten uppmanar ­dottern att stå på sig, våga ta för sig och inte glömma att hon duger som hon är.

– Jag berättar saker som jag varit med om. Livet, säger Lena och ögonen blir tårfyllda.

– Så fort jag pratar om den blir jag känslomässigt ­berörd. Jag vill peppa och stötta.

Med åren har Lena blivit mer förlåtande inför sig själv. Hon är inte lika självkritisk och gnetar inte längre med smådetaljer när hon gör musik.

– Det var länge sedan jag arbetade med sådan här oängslig beslutsamhet. Jag sneglar inte på vad som är strategiskt. Jag skiter i om det är dammigt eller inte. Jag bara kör min grej.

Lena härmar ljudet av en elbas från röjarlåten ”Tjejfest”, som är inspirerad av filmen Pulp Fiction.

Är det den känslan du har på dina tjejfester?

– Ja, jag vill inte bara sitta prydligt och prata. Det ska vara röjigt också. Vi skrattar högt och är ganska råa i tonen.

Har du många sådana fester?

– Ja, faktiskt. Jag tror att det beror på att mina närmsta vänner är rätt rakt på sak. Jag gillar att vara med dem som är raka, ärliga, obrudiga. Vi pratar inte om hur man ska sätta på läppglanset eller pudret, vi pratar business, om folk och häller upp röda drinkar.

Lena har märkt att hon gärna blir nära kompis med rättframma tjejer, som inte kör något spel och inte räds att vara lite grabbiga.

– Jag är likadan själv. Jag är inte finputsad från topp till tå. Det finns alltid något som är lite råbarkat hos mig. Jag sitter ändå här med naglar som inte är fixade, säger hon och spretar med fingrarna.

Trots att hon har sjungit mycket schlager har hon en punkig sida i sig, menar hon. Lena tycker att det är kul att chockera lite grann. Som den gången hon placerade mikrofonstativet mellan benen i ”Det gör ont” i Melodifestivalen. Men det är viktigt att inte gå över gränsen.

– Det är lätt att bli kritiserad, det är alltid någon som tycker ”Men Gud! Och den där sexstången”, säger hon med tantigt tonfall på utpräglad småländska.

– Men gjorde jag så mycket med stativet? Det är just det som är grejen. Det är alltid med humor och själv­distans.

Har du alltid haft de här tuffare sidorna?

– Det har nog blivit så mer och mer. Den svarta humorn kommer från min pappa. Han skojade alltid i bilder, ganska rått och grovt ibland. Han har lärt upp mig liksom.

Nu har hon börjat odla de sidorna även utanför scen.

– Jag kan skoja och raljera som en ”isbrytare”, när jag träffar folk, säger hon.

Men även om Lena blivit mer avslappnad och trygg i sig själv, är grundinställningen fortfarande ”inte ska väl jag”, när hon umgås privat.

– Är jag bland folk jag inte känner tar jag inte över stället, säger hon bestämt.

Kommer hon in i ett rum med andra artister säger hon ”hej, hej”, sätter sig i ett hörn och lyssnar mest. Numera har hon förstått att hon syns fast hon är tyst. Hon försöker tänka på det, så att ingen ska tro att hon tar avstånd.

– Är det osäkra människor kanske de känner ”shit, hon sitter tyst, vad är det nu?” För mig handlar det bara om att jag sitter och löser mitt korsord. Jag behöver inte delta hela tiden, jag har inte det behovet.

Hon trivs med att vara ensam, fika, gå i affärer och strosa själv på stan. För att inte bli igenkänd har hon solglasögon och håret i tofs.

– Då är jag inte Lena Philipsson riktigt. Jag kan reagera om någon vill ta en bild. ”Oj, nu blev jag Lena Philipsson.” Jag blir påmind om vem jag är. ”Här gick jag och tittade på strumpor, men där ser man. Det är ju jag som är jag.”

FAKTA

FAKTA