Samlade recensioner "Jag Är Ingen Älskling" - Lena Philipsson
Det finns få artister som är så förknippade med Melodifestivalen såsom Lena Philipsson. Hon har deltagit flera gånger som artist, vunnit en gång, varit programledare och skrivit några låtar till andra artister i tävlingen. För många är hon en schlagerdrottning i samma anda som Charlotte Perrelli, Pernilla Wahlgren, Carola, Nanne, Kikki Danielsson osv. Men till skillnad från alla dessa, med möjligt undantag Carola, har Lena lyckats överskrida schlagerns konventioner i poplandskapet.
För efter det att hon vann Melodifestivalen år 2004 och släppte sitt album där hon samarbeta med Orup har hon aldrig återvänt som tävlande artist. Istället har hon vågat testa sig fram genom olika musikgenrer, introspektiva texter och framgångsrika krogshower. Hon behöver inte Melodifestivalen för att hennes shower ska sälja, det lämnade hon för länge sedan.
Nu, 29 år sedan hennes första album, är hon tillbaka. Sedan förra skivsläppet har hon varit med om en väldigt offentlig skilsmässa och det må vara den som satt sin prägel på skivan Jag är ingen älskling, som är producerat av självaste Lena tillsammans med Anders Hansson.
På skivan får vi följa Lena berätta om hjärtesorg i Mirakel och hur hon säger upp sitt förhållande med en gammal älskare i singeln Jag är ingen älskling. I den förstnämnda låten finner vi kanske Lenas bästa text någonsin med en låtrad som sätter sig som ett plåster på mitt hjärta: ”har ingen Jesus som tröst i mitt liv”. De tre första låtarna går vi igenom en liten deppig period, men sen drar Lena igång. Efter Gråt Inga tårar och Sagas sång börjar hon sjunga om rendez-vous med mycket yngre killar, som hon lämnar efter blott en kyss och ett instrumentalt stycke à la Henry Mancini som heter Tjejfest.
Det här också här det börjar bli lite musikaliskt intressant. Hon väljer att slopa försök att vara kontemporär, utan istället kan man höra influenser från 60- och 70-talets soul och disco. I Kunde va din mamma blir Lena en discodiva i samma klass som Diana Ross och man kan nästan höra lite Lady Bump i vissa delar av låten, medan En liten pojk känns som Cher under hennes Gypsy, Tramps and Thieves-period. Sagas Sång anammar hon de brittiska popdivorna Dusty Springfield och Cilla Black medan hon samtidigt gör en egen version av Min far och jag.
Hon säger sedan Adjö farväl i sista låten. Det är en låt som verkar vara menad både till sin forna kärlek och pulbiken. Hon frågar oss ”Om jag står här framför dig utan att klackar och make – tror du att du älskar mig ändå?”, det är en fråga som blir så slående när hon nu, utan glitter och kitschiga schlagerrefränger gett oss kanske sitt mest ärliga och sammanhängande album någonsin. Hon har säkrat sitt arv till musiksverige och det råder ingen tvekan om att hon är i samma liga som t.ex. Alice Babs, Ulla Billquist, Agnetha Fältskog, Anita Lindblom och Monica Zetterlund. Hon lyckas vara både folkkär samtidigt som hon inte tvekar att gå sin egna bana och göra det hon själv vill göra.
Betyg: 4/5
Bästa låt: Mirakel
Qx - Betyg 4:
En personlig Lena Philipsson
Lena Philipsson är tillbaka med sitt tolfte album och denna gången har den rutinerade schlagerdrottningen skrivit allt själv, med hjälp av välkände producenten Anders Hansson, och resultatet är personliga texter inlindade i soulig show- och schlagerpop.
Att 49-årige Lena fått sitt hjärta krossat ett gäng gånger framgår ganska klart, om man säger så.
Knappast något Lena PH-fan lär bli besviken över "Jag är ingen älskling". Här finns både klassisk schlagerpop, men även de souliga Orup-inslag Lena antagit under senare år. Bäst blir det i souliga "Mirakel", svängiga "Adjö farväl" och stråkstarka semiballaden "Sagas sång". Men någon riktig hitsingel finns inte.
Artist: Lena Philipsson
Album: "Jag är ingen älskling"
Genre: Pop
Bolag: Roxy Recordings/PGM
Betyg: 3/5
Aftonbladet: Betyg 3 Mollstämd Philipsson träffar hårdast
POP Det krävs ingen magisterexamen i musikkritik för att slå fast det mest solklara med Lena Philipssons tolfte album: Sångerskan har skrivit låtarna själv den här gången och har uppenbarligen haft kul längs vägen. ”Jag är ingen älskling” låter både inspirerat och självsäkert.
Albumet tar ett tydligt avstamp i den sprudlande showpop som Lena Philipsson har blivit proffs på längs karriären. En slags orupschlagrig och glitterkäck soulpop som skulle smälta in sömlöst i vilket av hennes gig som helst. Den lyfter inte alltid, men är trygg och bekant mark för både fansen och sångerskan.
Men det är när Lena och producenten Anders Hansson skalar av produktionen eller mollstämmer sångerna som materialet biter tag. I låtar som r’n’b-balladen ”Sagas sång”, pianokompade ”En liten pojk” och avslutande ”Adjö farväl” får texterna en ny tyngd. Eller när Ph:s rättframma livserfarenheter i ”Mirakel” ramas in med sval stråksoul. Lena Philipsson vägrar att linda in orden och då träffar de förstås hårdare direkt. Hon är ”för gammal för att lova, för gammal för att tro”, ”har sett så många hjärtan som krossats” och ”har inte många chanser att få börja om på nytt”.
Såna levda rader är alltid svåra att värja sig mot. Precis där hade hon gärna fått gräva ännu djupare.
BÄSTA SPÅR: ”Mirakel”.
Expressen: Betyg 3
Nunstedt: Personlig men ojämn Lena
Mitt i Lena Ph:s första egenskrivna album på 18 år kommer instrumentala ”Tjejfest”, en skruvad klackspark som låter som om Herb Alpert tacklas bakifrån och kraschar rakt in i The Spotnicks.
Den såg man inte komma.
Men det är en låt som ringar in comebacken: Lena gör lite vad som faller henne in. Det innebär bland annat schlager, jazz, 90-talspop, dansband och disco. Till och med gubbrock. Inramat av relationsdrivna texter som inte gör sig till.
Resultatet är extremt blandat, men uppriktigt på ett älskvärt sätt.
Bästa spår: ”Gråt inga tårar”.
Tystnaden är över. Lena Philipsson är äntligen tillbaka". Så börjar pressreleasen. Men vänta nu. Hon uppträdde i Allsång på Skansen i somras, släppte ett helt okej album 2012 och var med i Så mycket bättre året dessförinnan. Har Lena Philipsson verkligen varit borta? Allt är förstås relativt, men det känns inte så.
Och det låter inte så. Texterna må vara lite personligare än tidigare och musiken ligger kanske närmare hennes egen smak (hon har skrivit allt själv) men annars handlar det om rätt traditionell Lena Philipsson-pop. Mest överraskande är den instrumentala surfpopen i Tjejfest och den sköna Bacharachkänslan i snygga Sagas sång.
Resultatet, hennes tolfte album, är lätt att lyssna på men inte särskilt spännande. Jag var en av dem som dansade till Lena Ph:s alla hits redan långt före uppsvinget som följde efter ”Det gör ont”. Ett drygt decennium senare levererar hon fortfarande samma kvalitetssäkrade musik, men jag känner saknaden efter minst en riktigt härlig hit att spela om igen. Inledande ”Jag är ingen älskling” är en helt okej poplåt, men utvecklingen mot texter med något allvarligare underton och ett mer moget sound har tyvärr skett på bekostnad av lekfullheten och spjuveraktigheten som är Lena Ph:s signum.
Lena PH
Jag är ingen älskling
(PGM)
Betyg: 2
Det måste verkligen suga att vara så känd som Lena Ph. Efter skilsmässan från Per Holknekt – som i teckenmängd var ungefär lika omskriven som Kubakrisen – är det helt förståeligt att Lena själv vill ge sin syn på saken.
Om det mot förmodan skulle ha någon relevans i sammanhanget, så tar jag naturligtvis Lena Ph:s parti. Det betyder däremot inte att jag tycker att den här skilsmässoskivan är helt lyckad. Efter samarbetsåren med Orup tycks hans förkärlek för snärtiga melodier med inslag av tokrolighet ha smittat av sig på Lena Philipsson. Produktionen låter riktigt bra, men det finns en skojton över stora delar av skivan som gör att den är svår att ta på allvar.
Känns ärlig och personlig
Svensk pop. Norrans recensent har lyssnat på Lena Philipssons nya skiva ”Jag är ingen älskling” och blir överraskad.
När blott två minuter av Lena Philipssons nya skiva ljudit tänker jag att de tävlande i nästa års melodifestival nog drar en lättnadens suck. Inledande titelspåret vore som klippt och skuren för spektaklet och skulle nog i ärlighetens namn vinna. Och som inte det vore nog finns två, kanske till och med tre, låtar till som skulle slåss i toppskiktet. Men bland de svulstiga popschlagerdängorna finns även plats för en variation jag tidigare inte hört.
Det finns något befriande i ”Mirakel” och ”Sagas sång” där ljudbilden skalats ned något och rösten placerats längre fram. Där påminns man om att i paketet som är Lena PH finns en riktigt vass sångerska. Det är annars lätt att glömma bort just den, högst väsentliga, delen av hennes artisteri. Eller den Tarantino-doftande och instrumentala(!) ”Tjejkväll”. ”Kunde va din mamma” är för övrigt den bästa Orup-låt som Orup inte skrivit själv.
Till syvende och sist kommer alla som uppskattar Lena Philipssons musik att bli mer än nöjda. Det är en, i brist på ett mindre slitet uttryck, mognare skiva än vad hon släppt tidigare. Måhända beror det på att all text och musik på skivan är skriven av henne själv och det egna uttrycket således känns tydligare och mer direkt.
LENA PHILIPSSON
"Jag är ingen älskling"
(Kingislandmusic)
Betyg: 2
Bästa låt: "Mirakel"
Egna texter, egen musik _ "lite mer nära och lite mer personligt". Det är lätt att övertolka Lena Philipssons ord om nya skivan "Jag är ingen älskling", att läsa texterna om ett smärtsamt uppbrott som raka dagboksanteckningar. Men La Philipsson är alldeles för smart för att blotta sig och sitt eventuellt blödande hjärta. Det hon berättar om är så allmängiltigt att de allra flesta (i medelåldern) kan känna identifikation: drömmar som går i kras, kärlekar som sviker, lyckan i en, visserligen helt omöjlig men livsbejakande, flört.
Tyvärr bjuder texterna på betydligt fler positiva överraskningar än musiken. För lite märkligt är det ändå att Lena Philipsson anno 2015 låter dammigare än för tio, femton år sedan. Visst kan man med lite välvilja betrakta spår som "Kysser dina fotspår" och "Gråt inga tårar" som härligt retro, men då ska man verkligen älska schlagerartisten Lena Philipsson. Av popvibben från de senaste skivorna finns inte mycket kvar. Det är inte utan att man saknar åtminstone en av Lenas gamla relationer – den med en synnerligen kompetent låtsnickrare. Kom tillbaka, Orup, allt är förlåtet!
Dramaturgin känns som en krogshow, komplett med en saxofonkrämande instrumentalpaus för klädbyte. Men nya skivan ”Jag är ingen älskling” är om inte annat en comeback för Lena Philipsson som låtskrivare efter den moderna popelitens assistans och ”Så mycket bättre”-covers på tre år gamla ”Världen snurrar”. Här finns inga illusioner; ”har ingen Jesus som tröst i mitt liv” heter det i ”Mirakel”.
Däremot tio skinn-på-näsan-sånger som hämtar inspiration ur ett souligare musikaliskt då – såväl ett stråkdraperat 60-tal som senare discovibbar – och insikten om att kärleken kanske inte är så evig. Det är där hon har sin styrka nu, i en någorlunda trovärdig livsvisdom som höjer materialet över schlagerpopens chimärer.
Bästa spår: ”Sagas sång" Länk
Du är så jävla bra, blir bara bättre å vackrare för varje år som går❤️
