Lena Philipsson Bloggen

Nord & Francke samtalar: Lena Ph 50 år

Nord: Lena Philipsson fyller 50 idag. Du fyller 50 om några månader. Tankar kring detta?

Francke: Två härliga kvinnor i sina bästa år? Vilken var den första låten du lyssnade på nu för att värma upp inför detta samtal?

Nord: Kärleken är evig, såklart! Den jubilerar nämligen också i år, i maj var det 30 år sedan den borde ha vunnit i Melodifestivalen men bara kom 2:a. Torgny Söderberg plus Per Gessle plus Lena Philipsson. En drömtrio i schlagersammanhang. Jag var ett stort Lena Ph-fan som barn. Det var hon och jag, hopprepet och spegeln under halva 1980-talet. Och den där inledande sekvensen i Kärleken är evig, när hon står där med sitt stora hår och sin gula glittriga egensydda jacka i profil med lyft micknäve: Drömmen om dig en gång... Det är fantastiskt, inte sant?

Francke: Den är fantastisk! Men jag lyssnade på Tänd ett ljus, en låt som jag lyssnade på ohälsosamt mycket när den kom. Den är från 1989 och jag tror att det var ungefär då hon bröt sig loss från schlagermännen hon lanserats av i början av sin karriär och började spela in sina egna låtar. Ska vi dra en femitopp nu när vi kommit igång? Ja, det ska vi! Det gör ont, Dansa i neon, Kärleken är evig, Lena Anthem, Delirium. Sen vill jag nog gardera med Tänd ett ljus, Om igen, Han jobbar i affär… Vill du protestera?

Nord: Alla dessa listor. Förutom de du nämner är jag väldigt förtjust i sticket i ”Stjärnorna” från 1995: Sakta vi går igenom natten, långt bortom krogarna och skratten, under himlen är allt som förändrat, dina kyssar är heta som eldar, åh denna natt, inget man berättar för mamma. (Kolla en minut in i klippet här nere.) Ok, nu tar jag på mig intervjuhatten och frågar: Maria G Francke, vad har Lena Philipsson betytt för svenskt musikliv?

Francke: Jag skulle säga att Lena Ph är den av schlagerkvinnorna från 1980-talet som bäst har brutit sig loss och styrt upp sin egen karriär. Även om hon sen samarbetat med andra så har jag ändå en bestämd känsla av att hon inte gjort något hon inte känt för. I Värvet-intervjun hon gjorde pratade hon en del om ”enkla jobb”, galor och typ julkonserter eller sommarturnéer med flera artister där hon liksom bara kan gå in och riva av sig grej. Men när hon väl gör något eget – skiva, krogshow, melodifestival – så är hon väldigt styrande. Det gillar jag! Dessutom som ett plus: hon är rolig och drar sig inte för att utnyttja det.

Nord: Fin analys! Hon är inte den sköra artisten som blottar sina sår. Men det finns det andra som gör. Som entertainer är hon definitivt i en klass för sig. Hon är fenomenal på att ta en scen, så att säga. Sättet hon hanterar ett stativ på och så vidare. Samtidigt kan jag tröttna på just den biten också, att det ska vara lite ”fräckt” på ett så väldigt heteronormativt sätt. Sedan har du rätt i att hon hela tiden gör det som ett subjekt, så uppfattar jag det i alla fall.

Francke: Ja, men det där fräcka – hon är verkligen en Tant Raffa på ett värdigt sätt – i like! Men jag vet inte riktigt om jag håller med om att hon inte blottar sig. I det här klippet med Carola, till exempel, tycker jag att hon säger en del om sig själv när hon introducerar låten. Och förhållandet med Per Holknekt, eller rättare sagt när det avslutades, då blottade hon ju sig nästan chockerande mycket på Facebook. Men visst, det är genrebundet det där – artister i hennes fack är lite mer polerade.

Nord: Själv sa hon så här i en intervju jag gjorde med henne och flera andra artister för ett par år sedan (om mellansnack):
Jag kan berätta om roliga grejer och skratta åt att det gick fel, men känslomässiga saker pratar jag oftast inte om. Riktiga känslor är livsfarligt – jag är uppfostrad så, jag skrattar bort väldigt mycket.
Vi har ju inte sagt något om hennes samarbeten med Orup! Och så undrar jag om du har träffat henne någon gång, i jobbet?

Francke: Aldrig intervjuat vad jag kommer ihåg – vilket är besynnerligt. Men vi har varit på samma fest två gånger. En gång i Göteborg när tidningen jag jobbade på då, Idag som var en sammanslagning av Kvällsposten och GT, delade ut sitt musikpris Måzart – JA, det var en Göteborgsgrej – och hon fick pris. På festen efteråt kommer jag ihåg att hon var där i sällskap med sin syster och de stod blygt och tryckte i ett hörn och jag kände släktskap för jag stod i ett annat hörn och tryckte och vågade inte riktigt prata med någon. Andra gången var efterfesten på Hilton efter Melodifestivalen 2004, deltävlingen i Malmö, när hon sjungit Det gör ont första gången. Hon var en sån jävla stjärna på den efterfesten, det var så givet att hon skulle vinna hela klabbet redan då.

Nord: Det är väl just den pendlingen mellan att komma som en blyg viol från Småland (att hon aldrig helt har kunnat få bort sina småländska R) till en femme fatale med stativet som gör att hon är så älskad. Hon är tjejen ”på gatan där jag bor” men som har en väldig massa paljetter, glitter och fjädrar i sin garderob. Förvandlingsnumret, det sexiga superhjältetemat i Agent oo6. Stilmässigt har hon ju höjt nivån på svenskt artisteri, snacka om att hon har legat i framkant där. Från den midjekorta gula jackan 1986 och framåt.

KÄLLA