Lena Philipsson Bloggen

KONSERT Trettio år som artist. Inte många musiker i Sverige fyller två konserthus samma dag. Men det kan Lena Ph som ännu står stark, självständig och visar ett stort mod genom att öppna upp och bjuda på sig själv.

Publiken strömmar till Louis de Geer-hallen. Här blandas alla åldrar, de som följt henne sedan åttiotalets genombrott och de som lyssnar på hennes senaste musik. Ett som de flesta förstår är: det här är en artist med erfarenhet och som ständigt gör sig aktuell.

Krister Sparrnäs och Anette Markström, båda från Norrköping, gillar Lena Philipsson för att hon är en showartist.

– Ja, hon bjuder på sig själv, säger Anette.

– Jag har lyssnat på hennes nya släpp, där är hon mera sig själv. Egna texter och eget material, hon blottar sig själv, säger Krister.

Kanske är det just det nakna som gör henne folkkär, att vi i publiken känner att hon är sig själv. En småländsk tjej som tagit sig igenom allt från melodifestivaler, ett tumultartat privatliv till att fylla femtio.

– Hon har många bra låtar, funnits med länge och känns vanlig och jordnära, säger Helena Sandström från Stockholm som kommit för att träffa sina kusiner och gå på konserten.

Låtskatten är stor, och Lena Ph som kliver på i glittriga, högklackade skor, svarta skinnbyxor och vit kavaj,
inleder med nyutgivna Gråt inga tårar. Hon backas upp av ett sexmannaband och en visuellt vacker scen.
Men i centrum står hon. Känslan genom konserten, från känslosamma bilder på barnen, mellansnack om
separationer, humoristiska kommentarer om singelliv och tidigare fadäser, till nutiden och den hon är och
vill vara, är genuin. Det känns som om det här är Lenas egotripp.

Vi är med henne i varje vändning, 

sjunger med i Det gör ont, hejar på och fyller i hennes efternamn i låten Lena Anthem.

Hon har publiken i sin hand och sig själv – en kvinna i kontroll. Det gillar vi i Norrköping och hoppas verkligen hon har ett leende på läpparna efter konserten.

Källa

Folkbladet.se: Personlig och proffsig

MUSIK Proffsiga Lena Ph bjöd på hits och skratt i fullsatt Louis De Geer. Hon vågar också blotta sig och vara personlig. Men allt känns lite för kalkylerat och välregisserat.

Många förknippar nog Lena Ph med en höftvickande schlagerdiva som sjunger att hon har ooont.

Men i showen ”Jag är ingen älskling” tar hon själv plats vid flygeln. Hon inleder med P4-hitten ”Gråt inga tårar” och några låtar från senaste albumet, där hon bjuder på mer innerlighet och svärta än tidigare.

Allt startar ganska försiktigt. Men konserten blir show med ordentligt publikfäste när Lena Ph en stund senare kastar ut hits som ”Delirium” och ”Lena Anthem”.

Publiken får också en glimt av tillvaron bakom kändisfasaden. Lena Ph berättar hur det är att mötas av kvällstidningarnas skrikande löpsedlar om kärlekskris och tillkämpat le åt kassörskan i mataffären. Om att gråta i logen och tvingas ta sig samman.

Lena Ph är ett scenproffs som levererar fullt ut och ger publiken vad den vill ha. Men känslan man får är att hon ger publiken en bit av henne för att konceptet kräver det, även om uppriktigheten skaver innerst inne. Mellansnacket, särskilt i dialogen med en av musikerna som tycks medverka lite motvilligt, känns lite för kalkylerat och regisserat.

Bäst är hon som den där goa divan med en stor dos självironi. Få artister vågar som Lena Philipsson sjunga om sig själv i tredje person, spela på sin sexighet och ha en jätteskylt med sitt förnamn i versaler. Det är en ganska befriande drift med uppblåsata artistegon.

Hon visar prov på sin humor när hon skojar med exen ­– och om att lära känna en ny penis. Rolig är också hennnes 2.0-version av ”Teach me tiger”. Ni kanske minns tv-inslaget på Jacobs stege från slutet av 80-talet? (Du hittar ett klipp här) Lena Ph hade valts till Sveriges sexigaste kvinna och Sven Wollter till den manliga motsvarigheten. Hon fick åla och sjunga på ett tigerskinn framför författaren ­– som satt med en bok i en fåtölj! I showen vänder hon på rollerna – och en halvnaken man kommer in på scenen. Publikfriande, och kul.

Showen må heta ”Jag är ingen älskling”. Men i De Geerhalllen gäller motsatsen. Hon är allas älskling och publiken dansar i neon ut i duggregnet.