Lena Philipsson Bloggen

En svensk schlagerprofil i paljetterade stövletter kliver ut ur rutan där vi följt henne på avstånd under tre decennier. Intar för första gången arenascenen helt på egna ben och tre saker drabbar direkt.

Sångerskans djup och bredd som bara blivit bättre vår drottning av mellanregistrets alla nyanser.

Låttextskrivarens förmåga att måla vardagsrealism och rama in med drypande svulstig retrodiscopondus, levererat av en grafiskt ekiperad herrorkester.

Och så personen, Lena Philipsson. Och hennes blottade sårbarhet.

Showen Jag är ingen älskling är å ena sidan en in your face-uppgörelse med 30 år i rampljuset, där huvudpersonen själv sällan eller aldrig har uttalat sig. Förrän nu. På helt egna villkor.

Istället för neon Elvis ljusrigg från -68 med samma intima sättning. Istället för Kärleken är evig en 50-årig kvinnas skeptiska brev till en eventuell framtida kärlek i Mirakel. Istället för 90-talets glättiga Baccarapop Månsken i augusti omgjord i underbar pianobarstass med ståbas och trumvispar.

Här gör Philipsson det första av flera dramaturgiska tvärvändningar och letar sig humoristiskt in i publikens tankar Vad gör hon nu? Ska hon börja spela jazz?! lämnar pianostolen och river av poprökarna Delirium och Lena Anthem som vore hon besatt av Mick Jagger. Hon hetsar publiken med inbjudande kaxig uppkäftighet, lindar oss runt sitt lillfinger och drar oss rätt ner i nattsvarta allvaret.

Kärlekslivet, urvridet och upphängt på löpsedlarnas tvättlinorna för allas beskådan, skilsmässans ensamma tårar i otaliga loger. Lena Philipssons sårbarhet, allas vår sårbarhet. Det gör ont.

Men även i artistens händer triumferar. Lena Philipsson tar med publiken i en dråplig brottarmatch med spandexbodyn, provar nidvisor om exen och förvandlas till ett lysande sexistiskt milfmonster i Kunde va din mamma, innan hon låter 21-åriga Lena hämnas på det infamösa Teach me tiger-tv-numret med Sven Wollter, genom att kasta om rollerna med en badbyxförsedd dansare kråmandes kring hennes fötter.

Och så bryt igen. Milf blir helig moder. För den där eviga kärleken är ju den till de egna barnen, som välskyddade för första gången växer upp inför publik i ett hemmagjort bildspel. Hjärtesorg är ju att tvingas se sina nyvuxna lämna boet.

Strax under två timmar har Lena Philipsson efter 30 år välregisserat tagit tillbaka äganderätten, bakom pianot kommit ut som musikern, och väckte fler frågor som bara skapar mer habegär. Raka motsatsen till Jag är ingen älskling.

Källa

Corren.se: Lena Ph motsvarar förväntningarna

Visst är hon ett phenomen, Lena Ph! Hon drar massor av folk – fullsatt hus – och faktum är att stämningen är hög och humöret är gott redan i foajéns trängsel före konserten, något som sedan håller i sig de två fullmatade timmarna igenom.

Rubriken för kvällen (liksom hennes senaste album) är ”Jag är ingen älskling”, kanske i förstone lite överraskande med tanke på alla hennes kommentarer om och referenser till ex-män och kärleksrelationer i hennes liv. Hon lockar till många skratt, men avslöjar också en trötthet av jakten på Den Stora Kärleken. Så kanske ska formuleringen ses som en markering eller rentav ett avståndstagande?

Hon börjar med att sätta sig vid flygeln och dra igång ”Gråt inga tårar”, en av de nya låtarna i repertoaren. Ljudet är riktigt hyfsat och firar triumfer i tredje numret ”Oktober” som klingar stort och mäktigt. Sex kostymklädda gentlemän backar henne följsamt på sina instrument och med urtjusig stämsång. Och en av dem hanterar minsann ett riktigt Rhodespiano – bara en sån sak!

Jag tycker att Lena Ph sjunger bättre nu än tidigare i karriären. Men hon berättar att hon också längtat efter att få spela mer piano, så hon tillbringar säkert hälften av tiden eller mer på pianopallen. Hon vill visa flera strängar på sin lyra och verkar mån om att inte bara vara sångerska, utan även artist och underhållare. Mellansnacken är både roliga och eftertänksamma, ibland med allvarligare inslag. Uttrycken och skämten stelnar givetvis märkbart av att ha återanvänts i så hög grad, men ett proffs är hon likafullt.

En del saker berättar hon liksom i förtroende, fina tankar om hennes barn och hur hon själv är både stark och skör (det är vi alla, va?). När hon förklarar hur hon ofta står på scen och sjunger och är glättig fast hon gråter inombords och tänker ”jag måste stå ut några låtar till, sedan är det över och jag får äntligen åka härifrån” undrar man ju om hon har sådana inre kval även under den här konserten.

Allt från senaste skivan finns med, inte alltid så märkvärdigt och utan samma hit-känsla som de gamla klassikerna och Orup-låtarna. Flera av dem är stöpta i snarlika harmoniska former, men ”Sagas sång” är annorlunda och extra hörvärd. Tonfallet är nog inte det som gemene man förknippar med Lena Ph, så jublet stiger ytterligare under gamla godingar som ”Delirium” och ”Kärleken är evig”.

Publiken älskar henne, tydligt och ljudligt. Att motsvara så höga förväntningar – kanske rentav överträffa dem – är inte dåligt, det måste ge ett högt betyg.

Sjunger hon ”Det gör ont” då? OM hon gör…

Källa