vf.se: Betyg 4: Personligt med Lena Ph
Jag har alltid uppfattat Lena Philipsson som en artist med integritet och en stark vilja. Hon ses sällan i reklamtelevisionens tramsprogram och hon verkar mån om att hålla distans till underhållningsbranschens avarter.
Inledningsvis inbillar jag mig att det är denna distans som visar sig när hon konstaterar att publiken på första raden i ett fullsatt CCC sitter för nära.
Så är det inte. Lena Ph bevisar i stället att det är möjligt för en artist att komma sällsynt nära sin publik, utan att behöva gå ut i salongen och sätta sig i dess knä.
”Jag är ingen älskling” kallar hon sin egenskrivna show. Döpt efter hennes senaste album och det är musiken därifrån som också får mest utrymme.
Vi förstår också tämligen omgående att detta är djupt personliga saker som ligger henne nära och som hon är angelägen om att prata om.
Det är nästan så att publiken håller andan när han berättar om sin egen styrka och skörhet, om smärtan när förhållanden tar slut och skräcken i mataffären inför vad tidningarnas löpsedlar har hittat på om henne.
Ex-en Herngren, Holknecht och Björk nämns vid namn och visas i några fall även upp i gigantiska projektioner i fonden.
I de mindre allvarliga stunderna befinner sig skämten ibland i ståupp-komikens vulgära marker, men motverkas effektivt av Lena Philipssons drift med sig själv.
Musikaliskt är det, trots lokalens sorgliga akustik, en effektiv påminnelse om vilka dunderhits hon har i sin katalog, men även här tillåter hon sig att låta några av sångerna rulla i nya hjulspår, till exempel ”Månsken i augusti” med tydlig doft av jazz.
– Va faen är detta undrar ni kanske, säger Philipsson i trygg förvissning om att hon under sina 30 år i branschen fått ihop en samling hits som bara inte går att motstå. Dessutom sjunger hon och spelar piano med en självklar kraft som gör att hennes texter får närmast feministiska förtecken.
Hon vickar på häcken, men pratar också om mödorna med att hålla kroppen på plats, hon sjunger om sin längtan efter kärlek, men ställer sig också frankt frågan om hon vill lära känna någon ny penis.
Eller, lite mer sublimt uttryckt, ”Kärleken är evig” och ”Adjö farväl”, sångerna som får utgöra slutet på denna fina kväll som Lena Philipsson har total kontroll över in i minsta detalj.
---
LENA PHILIPSSON
Karlstads CCC, lördag kväll
Publik: 1 604 (fullsatt)
Plus: Lena Ph har börjat spela piano och känns stundtals som Sveriges svar på Elton John
Minus: Än har ingen lyckats bevisa att CCC är en lämplig lokal för levande musik
Betyg: VF VF VF VF
