Gefle Dagblad: Fräck Lena Philipsson kom till Gävle med hits och glänt till privatlivet
Betyg 4/5
Under lördagskvällen fick Gävle agera premiärstad för Lena Philipssons show "Jag är ingen älskling" som turnerar landet runt efter en lyckad start i Stockholm under våren. Fräcka skämt, självutlämning, en stor dos värme och många hits i diversifierade tempon blev resultatet.
Det är svårt att inte tycka om Lena Philipsson. Även om jag inte hör till hennes primära målgrupp, att döma av den huvudsakligen medelålders publiken på Gävle Konserthus under lördagsaftonen. Lena känns just som en kvinna att vara "Lena" med. Hon tycks inte sitta på några höga hästar, trots sin framgång (alla stolar är uppbokade sedan länge). Och att hon tillhör en av de få stora svenska artister mig veterligen som gjort en låt om sig själv - där hon explicit yttrar sitt eget namn, det köper man (och gillar lite extra då Gävle-uppvxäta Regina Lund nämns i refrängen).
Vad är det som gör att Lena känns genuin? Att hon har den goda smaken att inleda med klipp från filmklassikern "Cinema Paradiso". Småländskan som även skymtar förbi ibland i sången där "försvar" blir "fössvar"? De fräcka skämten? Bildspelen på barnen, dedikationerna till sin framlidne far och de lagom dissiga låtarna till sina ex? Svaret landar i att hon tycks ha en stor dos självdistans och framstår som mänsklig. I hennes förklaringar mellan låtarna lyckas hon förmedla det som framgångsrik underhållning bygger på: igenkänning.
Även publiken tänker på sina barn, ex och ensamhet när Lena berättar om hur hon gråtit i logen. Dock kan de flesta av oss inte relatera till hur det är att se sig själv på en löpsedel, ett ämne som miss PH (obs! inte Paradise Hotel) återkommer till. Inte i form av någon skarp mediekritik som den i veckan Gävleaktuella Henrik Schyffert gärna pratar om. Här säger Lena saker som att hon hållit liv i ett förhållande för att tidningarna inte ska skriva. Och beskriver skräcken att gå och handla och undra vad som står om en den här gången på löpet.
Musikaliskt sticker "Månsken i augusti" ut i en snygg jazzig skrud där basisten Petter Gunnarsson till och med får lira kontrabassolo. Det lugna formatet passar det sobra rum som konserthuset är. Givetvis röjs det också med det ivebandet bestående av sex välpolerade bohemer (ursäkta Killinggänget-referensen). Extranumret blir tror det eller ej "Kärleken är evig" och där och då blir det tydligt att 80-talet var lite roligare och bättre - i alla fall i min smak. Och publikgensvaret blir överlägset mäktigast här av de stående ovationerna att döma. Hade gärna hört Lenas tolkning av Matia Bazars "Ti Sento" som hon översatte till "Jag känner" från samma skiva, men klarar mig gott och väl på den fullmatade kvällen som även innehöll manlig striptease i en liten känga till Sven Wollter - eller var det bara patriarkatet i största allmänhet?
