JP: Fräckt fredagsmys i PH-stil
Betyg 4/5
Lena Philipsson har till gått tillbaka till rötterna det vill säga till pianot.
En flygel står centralt placerad på scenen och används flitigt av Vetlandas stolthet. Stora delar av den årsgamla plattan som föreställningen kretsar kring verkar ha skapats vid tangenterna, och vi får även smakprov på sådant som INTE kom med på skivan. Kanske för att hon hänger ut gamla pojkvänner lite väl tydligt...
Nåväl, här finns mycket mer än så. Plötsliga discoutbrott i maskopi med Orup (dock inte i egen hög person, han kommer först i december) och så sjunker stjärnan lika hastigt ner i terapisoffan och blir så personlig att man nästan skruvar på sig i stolen.
Jag säger nästan, för Lena har redan bjudit så mycket på sig själv att det känns som vi känner henne och kan ta till oss de mörka bitarna också. Hon ger mycket, men får också mycket tillbaka av både publik och bandet, som stöder och stundtals tar över när det behövs lite extra krut. Låtarna från 1900-talet är få, skiftet 80/90-tal, då hon var Sveriges Madonna, förbises helt. Var sak har sin tid. Det här är en mogen kvinnas funderingar, med utflugna barn och rädslan för vad som ska stå på löpsedlarna. Och om det är sant.
Humorn finns där hela tiden. Ofta fräck, ibland på gränsen till vulgär. Fredagsmys, Philipsson style. Hon uppgraderar det klassiska TV-ögonblicket "Teach me tiger" genom att själv sitta i fåtöljen där Sven Wollter satt när det begav sig, och låta en halvnaken karl åla runt på ett tigerskinn. Hej och hå.
Det som verkligen får folk på fötter är "Det gör ont", den stora comebacklåten från 2004. Som extranummer lite 80-tal, "Kärleken är evig". Lena drar ut lite extra på vokalerna som en sann diva och ror i land en föreställning som vågar friskt och vinner för det mesta. Tjejen från Vetlanda har vuxit upp men hon är minst lika kaxig nu som då.
www.smp.se:
