GP hyllar "Jag är ingen älskling": Så modigt och snyggt, Lena PH!
Betyg 4
Rondo, torsdag (premiär)
Bäst: Lena Philipsson själv - en riktig fullblodsartist.
Sämst: Att det skulle ta så långt tid innan Lena Philipsson var redo för detta.
Publik: Cirka 1000 personer (fullsatt)
Precis som alla andra människor utvecklas också artister och konstnärskap i olika takt och åt skilda håll. Lena Philipsson har behövt lite längre tid än somliga andra, så som det kan vara i livet.
Det har krävts många år, massor av hårt arbete, en hel del mer eller mindre starka låtar och i minst en lång mognadsprocess för att henne att ta sig hela vägen hit i kväll. Till Rondos scen där hon, äntligen, på allvar möter sig själv. I skarpt läge inför en jublande publik.
Ni vet, det finns gott om låtskrivare, sångare och artister som sliter hjärtat ur kroppen och visar upp det till allmän beskådan redan med första singeln, första spelningarna. För att det är sådana de är, för att de inte kan göra det på något annat sätt. Lena Philipsson har inte varit på det viset. Hon har varit strävare, mer återhållsam, möjligen rentav på sin vakt. Hon har visserligen sjungit om att det gör ont, det gör ont, men smärtan har lämnats kvar i logen. Lena Philipsson har torkat tårarna, dansat i neon och glittrat som den superproffsiga, folkparkskolade schlagerstjärna hon har är. Med glatt humör men också ibland med en glittrande, stiff upper lip.
På senare år har Lena Philipsson rört sig mot någonting annat. Hon har sökt upp samarbeten med andra typer av låtskrivare, sådana med känsla för popmusik i kombination med mer klassisk, bitterljuv schlager. Texterna har blivit mer personliga, inte sällan kaxiga men samtidigt med tydliga törnen. På scen har hon tonat ned det uppskruvade och i stället släppt fram ett lugnare, personligare och mer eftertanksamt sätt att vara. Fast hela tiden med humorn och garvet som livlina.
Och nu har alltså alla bitarna äntligen fallit på plats. Lena Philipsson har hamnat i harmoni och hittat en tonträff där hon får utlopp för hela sig. Artisten Lena PH har helt enkelt aldrig varit så nära människan Lena som i den här showen. Det är rent befriande att få vara på plats och se denna modiga hemkomst.
Tillsammans med ett genomrepat sexmannaband är det fokus på musiken och inte minst musikanten och pianisten Lena Philipsson. Tillsammans gör de bitterljuva Oktober som är en stilren schlager lätt sockrad med en skön känsla av Donna Summer-disco. Månsken i augusti från 1994 plockas ned till en jazzvisa med känslig ståbas och trumvispar.
Givetvis kan hon utan vidare sätta en perfekt popfunkig dänga, med glittrande skor och glimten i ögat, för att sedan med full kontroll byta det kaxiga och showiga mot det djupt personliga, sårbara och sköra. Hon gör ett fantastiskt roligt mellansnack om att inte orka med rutinerna som kommer med att skaffa en ny pojkvän eller gå ut på krogen på kompisarna. Hon sjunger fint till sina vuxna barn och sätter en helt klockren Kärleken är evig.
Ja ni fattar, Lena Philipsson har aldrig varit närmare, roligare, ärligare, modigare - aldrig bättre än såhär.
