Lena Philipsson Bloggen

Den folkkära artisten Lena Philipsson har under snart två års tid turnerat med föreställningen Jag är ingen älskling. Hyllningarna har varit ett faktum och den 13 oktober tar hon med sig föreställningen till Karlstad CCC för att presentera sig själv på nytt för Karlstadsborna.
– När den här säsongen är slut har jag kört föreställningen i två år, så vi är mitt uppe i den allra sista svängen nu. Det känns såklart lite ledsamt att det snart är över, men också skönt att kunna gå vidare igen, säger Lena.

Jag är ingen älskling skiljer sig från tidigare projekt och beskrivs som mer personlig och nära. Tidigare har man som publik kunnat förvänta sig fartfyllda shower med dansare och glitter i mängder, men den här gången får man se en allvarligare version av Lena, som mest håller sig bakom pianot för att spela tillsammans med bandet.

– Föreställningen är fylld av kärlek och har mest fokus på musiken, men det är också en hel del prator. Både allvarliga och humoristiska, berättar hon.

Hon menar att hon kan utnyttja alla sina egenskaper genom att sätta ihop en riktig föreställning i stället för att köra renodlade konserter där man bara bränner av mängder av låtar med något litet mellansnack här och där. Manuset är helt skrivet av henne själv och är förankrat till egna tankar och erfarenheter. Dessutom består en stor del av repertoaren av helt egenskrivna låtar.

– Självklart är många delar väldigt svängiga fortfarande, speciellt när vi kör gamla klassiker. Men de här nya låtarna är mer allvarsamma och nära mig på ett sätt som publiken kanske inte är vana med.

Kärt återseende med sig själv

Under 2015 släpptes ett helt egenkomponerat album, med samma namn som föreställningen, vilket blev både ett nytt och gammalt kapitel i karriären för Lena.

– Jag skrev mycket eget förr men det var längesedan nu. Det har varit en lång period där jag låtit andra skriva musik åt mig, men det känns himla roligt att testa det själv igen. Som ett kärt återseende av gamla Lena!

Kändes det svårt att komma igång när det dessutom blev så personligt?

– Faktiskt inte! Det ramlade ur mig ganska lätt. Jag var liksom mogen och redo för att skriva det här, skulle man kunna säga. När jag skrev låtarna var jag också ganska inställd på att jag ville kunna vara med och spela piano själv, för att publiken ska få komma lite närmare, så jag var noga med att lägga upp det på rätt sätt från början.

Hur får man inspiration till att börja skriva?

– Egentligen börjar det med vanligt kontorsarbete, man kan inte alltid vänta in inspirationen. Man plinkar på lite melodisnuttar och får då eventuellt tag i en tråd som man kan spinna vidare på. Ibland händer det ingenting och ibland faller allt på plats direkt. Det är ungefär som när du ska skriva ihop någonting på ditt jobb. Du kanske inte känner att du har någon inspiration alls men du måste sätta dig ändå och när du väl gjort det kommer du in i det, visst är det så?

Nästan varje gång faktiskt!

– Precis så är det med musik också!

På tal om inspiration - hur håller man glöden levande? Du har varit aktiv sedan tonåren, har du någon gång tappat intresset för musiken?

– För mig handlar det om att alltid vilja utvecklas, att få känna att man förändras och att man tar sig någonstans. Trots att jag haft downperioder där jag inte turnerat eller tagit några intervjuer, utan mest velat hålla mig hemma, har jag känt att jag blivit bättre och bättre. Det kan också bero på att jag bestämmer mycket själv och får hitta på nya sätt att göra mina shower. Hade jag alltid låtit någon annan bestämma över mig hade det nog inte hänt så mycket. Det egna engagemanget gör att jag skapar en vilja för att komma vidare och inte bli uttråkad.

Har det varit svårt att våga ta så mycket plats, jag tänker framför allt på tidigare år då branschen var ännu mer mansdominerad?

– Jag tycker nog inte det. Jag har alltid jobbat med personer som jag kan samarbeta bra med, även under intensiva perioder. Alla i ett team vill alltings bästa så det har aldrig varit ett problem, men det har nog berott på att jag som sagt hittat rätt människor som uppskattar mitt driv. Det har kanske varit annat med män som man varit tillsammans med som inte klarat av den där kraften, men i branschen har det bara flutit på. Även om det, som du säger, har varit väldigt mansdominerat har jag aldrig haft problem att hävda mig bland alla manliga skivproducenter och musiker!

Lena fortsätter berätta om sitt team som nu består av fler och fler kvinnor.

– Det känns superkul och spännande att få jobba med fler coola tjejer! Regissören till min senaste föreställning var kvinna, likaså scenografen och de som hjälpte till med kläder och scenen. Så det börjar hända något! Samma sak gäller artister. Jag tycker man kan se jättemycket unga tjejer som kommer fram i musikvärlden nu. De är framåt, tar för sig och ber inte om ursäkt för något!

Nostalgi och framtid

Pianointresset väcktes redan när Lena var mellan sex och sju år och efter det rullade allt på med musikskolor, band och egna låtar. Efter en talangjakt i Vetlanda fick hon plötsligt skivkontrakt vilket snabbt ledde till ett känt deltagande i Melodifestivalen.

– Musiken har verkligen funnits där hela tiden och jag tror inte jag kommer sluta nu heller. Det är en sådan grej man kan hålla på med tills man stupar, säger hon. Men vem vet? Jag kanske flyttar till Sydamerika om något år för att läsa en massa böcker bara. Högst otroligt dock!

Har du något favoritminne?

– Det finns nog för många minnen och toppar för att välja ut just ett. Det skulle i så fall kanske vara Agent 006, föreställningen från 1991 eftersom det var ett så himla kompromisslöst projekt. Annars trivs jag verkligen bra i tiden jag är i nu. Den är spännande och det finns så många idéer som jag vill genomföra.

Vad är det för idéer?

– Jag kan nog inte säga så mycket om det nu eftersom man aldrig vet vad som blir av och inte. Men jag har många bollar i luften så det gäller för mig att fundera på vilka bollar som kommer ned och när de gör det.

 KÄLLA