Pressen hyllar Lena Ph i Julkalendern
Lena Ph glänser i nya julkalendern
När Lena Philipsson dök upp i andra säsongen av ”Torpederna” gjorde hon en fullgod insats i en improviserad och levande scen.
I årets julkalender i SVT visar den folkkära artisten att hennes scennärvaro och komiska tajming fungerar alldeles utmärkt i många - de flesta? - sammanhang.
Som järnladyn Lussan Silfverhielm får Lena Philipsson utrymme och möjlighet att spela en roll som känns specialskriven. Sångerskan är ljuvligt bitsk och, senare, krackelerande stolt på ett underbart sätt.
Precis som med Lena Philipsson använder sig regissören Emma Bucht av varje skådespelares styrka med en exakthet som många gånger är slående. Cecilia Forss är exempelvis strålande överdriven, medan Henrik Johansson landar i något som bäst beskrivs som spektakulärt lågstadielärarmesigt.
Forss och Johansson spelar mamma Sanna och pappa Trond i julkalenders huvudfamilj. Med barnen Leo och Vilja går flyttlasset från storstaden till lilla orten Järnkroken. Där arrangeras varje år det som kallas för Julkampen. Familjen Storm bestämmer sig för att delta. Samtidigt: en julsabotör försöker förstöra helgernas helg med ett antal dekorationsstölder. Därmed finns även ett slags deckargåta att lösa.
Nyckelmeningen i ”Storm på Lugna gatan” kommer mot slutet när Adrian Macéus rollfigur Leo säger: ”Att vuxna alltid ska komplicera saker så mycket - vuxna borde vara mer som barn.”
Efter att förhandstittat på alla 24 avsnitt är det svårt att inte hålla med.
Det är även seriens barn och ungdomar som är bland de mest minnesvärda: Wilma Lidén, som var bra i tv-serien ”Hassel” med Ola Rapace, är bäst i julkalendern, samtidigt som Maja Söderström som Vilja säkert levererar seriens mest befriande repliker.
Visst, berättelsens tempo sackar då och då, och det är synd att manusförfattare inte använder sig mer och bättre av den ”Ensam hemma”-inspirerade delen av handlingen som involverar Johan Rheborgs rollfigur Eskil.
"Storm på Lugna gatans" stora trumfkort är Philipsson, som är storslaget cynisk och narcissistisk som antagonisten Lussan, som alltid är uppklädd till tänderna och inte jobbar med att vara blygsam eller ta hänsyn till barn.
GP: Högt ph-värde när Lena Philipsson gör entré i julkalendern
Storm på lugna gatan är en mjukiskalender med humor för både ung och gammal. Stundtals går det lite trögt, men Lena Philipsson briljerar, tycker Johanna Hagström.
De är betydligt mer skruvade än sina förståndiga barn Leo och Vilja, fint spelade av Adrian Macéus och Maja Söderström. Överlag är alla vuxna rollfigurer allmänt vrickade och omogna, medan barnen får försöka reda i röran och lösa mysteriet.
För ett mysterium uppdagas såklart snart. På orten härskar den rika Lussan Silfverhjelm "Järnkrokens egen järnlady", lustfyllt spelad av Lena Philipsson. Varje år arrangerar hon en julkamp, där bästa pynt, pepparkakshus, lussebulleätare och så vidare utses. Och varje år vinner hon själv.
LÄS MER: Lena Ph "Det är en ära att få vara med"
Men det här året får hon hårt motstånd av familjen Storm och deras grannar, som trots inbördes gnabb och olikheter går samman för att bräcka Lussan. Det hela störs dock av en mystisk julsabotör. Misstankarna faller på gårdens skumma enstöring (Johan Rheborg i stor pälsmössa). Är han kanske Järnkrokens egen Grinchen?
Det hela påminner inte så lite om Lassemajas detektivbyrå, både vad gäller persongalleriet, mysteriet och den lite retrovarma färgpaletten. Inget fel i det, Lassemaja är landets populäraste barnböcker av en orsak. Humorn arbetar också på flera nivåer samtidigt, så att både barn och vuxna har roligt.
Orup hyllar Lena PH
På torsdagen fyllde Orup 60 år, vilket firades med ett enormt födelsedagskalas i ett utsålt Globen i Stockholm. Runt 12 000 personer är på plats för att fira – och precis som utlovat dök även gästartister upp.
LÄS MER: Lena Philipssons gåtfulla förvandling
Orup berättar om familjens firande
En av dem var den folkkära artisten Lena Philipsson som gjorde storstilad entré på scenen – genom att krama, pussa och gratta Orup.
– Har du haft en bra födelsedag?, frågar Philipsson.
– Ja, den har varit bra. Jag blev väckt av familjen i morse, eller rättare sagt några i familjen. Det var minstingen och min fru, berättar Orup, som förklarar att alla barn inte kunde närvara.
– Då är det ju tur att du har så många barn, så att något alltid kan ställa upp!, säger Philipsson.
Därefter berättar Orup att han och hustrun ska åka till Skottlands huvudstad Edinburgh på torsdag.
– Vi ska dricka whisky, förklarar han.
Orup och Lena Philipssons starka duetter
Sedan framför duon klassikerna ”På gatan där jag bor” och ”Det gör ont”.
Orup säger att han hade glömt bort hur bra hon är. Lena Philipsson kontrar direkt:
– Va, glömmer du bort mig? Herregud!, utbrister hon skämtsamt.
Därefter framför duon ”Min mor sa till mig” till publikens stora förtjusning.
När det är dags för Lena Philipsson att lämna scenen blir Orup märkbart berörd.
– Lena Magdalena Philipsson. Vad säger man? Herre jösses!
Lena Philipsson behöver ingen presentation och tar nästan över showen i tre nummer och naturligtvis är GES en av huvudattraktionerna.
Glenmark, Eriksson och Strömstedt är på gång, laddade och tända. Men där är det svårare att dela publikens kollektiva halleluja.
GES kommer alltid att vara en påminnelse om att vi lever i ett Papphammar-land. Varje gång de sjunger ”När vi gräver guld i USA” måste samma tröttsamma fråga om det där VM-bronset i fotboll 1994 ställas igen:
Var det värt det?
Orup har dock tillräckligt många andra låtar och evergreens som ingen kan ta ifrån honom.
