När Lena Philipsson dök upp i andra säsongen av ”Torpederna” gjorde hon en fullgod insats i en improviserad och levande scen.

I årets julkalender i SVT visar den folkkära artisten att hennes scennärvaro och komiska tajming fungerar alldeles utmärkt i många - de flesta? - sammanhang.

Som järnladyn Lussan Silfverhielm får Lena Philipsson utrymme och möjlighet att spela en roll som känns specialskriven. Sångerskan är ljuvligt bitsk och, senare, krackelerande stolt på ett underbart sätt.

Precis som med Lena Philipsson använder sig regissören Emma Bucht av varje skådespelares styrka med en exakthet som många gånger är slående. Cecilia Forss är exempelvis strålande överdriven, medan Henrik Johansson landar i något som bäst beskrivs som spektakulärt lågstadielärarmesigt.

Forss och Johansson spelar mamma Sanna och pappa Trond i julkalenders huvudfamilj. Med barnen Leo och Vilja går flyttlasset från storstaden till lilla orten Järnkroken. Där arrangeras varje år det som kallas för Julkampen. Familjen Storm bestämmer sig för att delta. Samtidigt: en julsabotör försöker förstöra helgernas helg med ett antal dekorationsstölder. Därmed finns även ett slags deckargåta att lösa.

Nyckelmeningen i ”Storm på Lugna gatan” kommer mot slutet när Adrian Macéus rollfigur Leo säger: ”Att vuxna alltid ska komplicera saker så mycket - vuxna borde vara mer som barn.”

Efter att förhandstittat på alla 24 avsnitt är det svårt att inte hålla med.

Det är även seriens barn och ungdomar som är bland de mest minnesvärda: Wilma Lidén, som var bra i tv-serien ”Hassel” med Ola Rapace, är bäst i julkalendern, samtidigt som Maja Söderström som Vilja säkert levererar seriens mest befriande repliker.

Visst, berättelsens tempo sackar då och då, och det är synd att manusförfattare inte använder sig mer och bättre av den ”Ensam hemma”-inspirerade delen av handlingen som involverar Johan Rheborgs rollfigur Eskil.

Aftonbladet:

"Storm på Lugna gatans" stora trumfkort är Philipsson, som är storslaget cynisk och narcissistisk som antagonisten Lussan, som alltid är uppklädd till tänderna och inte jobbar med att vara blygsam eller ta hänsyn till barn.

GP: Högt ph-värde när Lena Philipsson gör entré i julkalendern

Storm på lugna gatan är en mjukiskalender med humor för både ung och gammal. Stundtals går det lite trögt, men Lena Philipsson briljerar, tycker Johanna Hagström.

De är betydligt mer skruvade än sina förståndiga barn Leo och Vilja, fint spelade av Adrian Macéus och Maja Söderström. Överlag är alla vuxna rollfigurer allmänt vrickade och omogna, medan barnen får försöka reda i röran och lösa mysteriet.

För ett mysterium uppdagas såklart snart. På orten härskar den rika Lussan Silfverhjelm "Järnkrokens egen järnlady", lustfyllt spelad av Lena Philipsson. Varje år arrangerar hon en julkamp, där bästa pynt, pepparkakshus, lussebulleätare och så vidare utses. Och varje år vinner hon själv.

LÄS MER: Lena Ph "Det är en ära att få vara med"

Men det här året får hon hårt motstånd av familjen Storm och deras grannar, som trots inbördes gnabb och olikheter går samman för att bräcka Lussan. Det hela störs dock av en mystisk julsabotör. Misstankarna faller på gårdens skumma enstöring (Johan Rheborg i stor pälsmössa). Är han kanske Järnkrokens egen Grinchen?

Det hela påminner inte så lite om Lassemajas detektivbyrå, både vad gäller persongalleriet, mysteriet och den lite retrovarma färgpaletten. Inget fel i det, Lassemaja är landets populäraste barnböcker av en orsak. Humorn arbetar också på flera nivåer samtidigt, så att både barn och vuxna har roligt.