Lena PH: Maria Magdalena Album recensioner
MUSIK
ALBUM Singeln ”Maria Magdalena” ger en skev bild av hur Lena Philipssons nya album låter.
Tack och lov.
Betyg 3
POP Du glömmer aldrig första gången du hörde singeln ”Maria Magdalena”.
Första tanken:
Vad fan har katten släpat in?
Det lät som en mellanakt i Eurovision Song Contest från början av 2000-talet. Eller möjligen som den ukrainska drugan Verka Serduchka efter en karatefylla på Stureplan.
Men i dag är det egentligen bättre att vara irriterande än bra. ”Maria Magdalena” tjatade sig in i huvudet och stannade kvar. Naturligtvis var det en hit.
Låten ”En stilla depression” hör hemma i ungefär samma kategori. Hur många trodde att Lena Philipsson år 2020 skulle släppa solig Ace Of Base-reggae om halvdana erektioner som inte penetrerar någonting särskilt alls?
Hon kommenterar det bäst själv i texten: ”oj oj oj” och ”la la la la”.
Samtidigt går det att se hur ”En stilla depression” kan spelas på folktomma uteserveringar hela sommaren. Det mesta kommer ju ändå rent allmänt att vara en stilla depression. Nu säger just de två spåren ganska lite om hur Philipssons fjortonde album låter. Hon har sällan visat upp en lika välgjord bredd tidigare.
Orups melodier går igen i flera låtar. Men här finns också en välbekant blandning av schlager och 80-talsglittrig disco. Pet Shop Boys årgångspop och Molly Sandén är ständigt närvarande. ”Stockholm” innehåller till och med ett jazzigt housepiano. ”Är det för sent?” kan i sin tur vara hennes starkaste ballad hittills. Det låter som att tårar droppar rakt ner i ett dry martini-glas.
Hon samarbetar med producenten och låtskrivaren Anders Hansson. Alla har hört något som han har gjort. Hans namn står bland annat med under Philipssons ”Det gör ont”, ”Release me” med Agnes, ”Sunshine in the rain” och ”Lay your love on me” med BWO och Alcazars ”Stay the night”.
Mycket av låtmaterialet på ”Maria Magdalena” andas samma kommersiella kvalitet. Det är som att Lena Philipsson sammanfattar sin långa karriär med nya låtar i stället för ett onödigt ”greatest hits”-album.
Vissa texter och nödrim borde kanske ha haft en strängare redaktör. En del låtar riskerar att bli en parodi på den 54-åriga popstjärnan från Vetlanda. När hon exempelvis pratsjunger i ”Han går på vatten” blir det en högst tveksam revyversion av Neil Tennant i ”West end girls”.
”Maria Magdalena” är ändå en positiv överraskning. Det finns en väg framåt.
Trots att hon kanske inte behöver vara det längre visar Lena Philipsson att hon fortfarande har en framtid som skivartist.
Dagens Nyheter:
Lena Philipsson är ofta för mycket – aldrig för lite
Betyg 3
Lena Philipssons ”Maria Magdalena” är en modern popskiva med inslag av både strandparty och schlager. Men hon är som bäst när tempot skruvas ner.
Det går inte att känna annat än pur respekt för Lena Philipson, schlagergiganten som blev frimärke redan i början av 90-talet och som nyligen släppte sin femtiofjärde singel. Hon är en av få svenska artister som lyckats sätta verklig färg på svenskt musikliv genom åren. Som artist har hon både komisk tajmning och en slags älskvärd kärvhet. Slätstruken har hon aldrig varit och det är inte heller nya skivan ”Maria Magdalena”.
Det är en modern popskiva med en stringent produktion som stundtals slår över i en soldränkt strandparty-vibb, stundtals i retro schlager. Ibland för mycket, men aldrig för lite. Bäst är Lena Philipson när tempot tas ner som i balladen om barn som flyttar hemifrån. Liksom i den bitska och beatdrivna ”Han går på vatten” – där hon bjuder på en underbar prat-rapp och samtidigt visar sina kvalitéer som textförfattare.
BT.se: Lena Philipsson riktar blicken uppåt
Betyg 3
Lena Philipsson
Album: Maria Magdalena
Bolag: Roxy/Playground
Genre pop
Lena Philipsson har döpt sitt korta fjortonde album efter sina egna förnamn. Numera är hon en artist med kontroll över hela processen, och texterna visar upp både nödrim och bitsk humor.
I ”Höra hur du mår” gör hon just det som många recensenter efterlyst från hippare artister: skriver om vuxenvardagen, saknaden efter utflyttade barn.
Musikaliskt håller hon ihop en spretig blandning pop hela vägen från Torgny Söderberg till Molly Sandén, med inslag av allt från gospel till 80-talsschlager och modern dansmusik, i ”En stilla depression” till och med reggaeton (och det funkar!).
Souliga ”Stockholm” handlar om hennes hemstad sedan länge, men Vetlandamålet ruckar hon inte på. Fötterna står stadigt på jorden men blicken riktas högt.
