nwt.se: Lena Ph – Personligt och hysteriskt bra Betyg 4
Lena Ph – Personligt och hysteriskt bra
Betyg 4
Vad? Krogshowen Jag är ingen älskling
Var? Karlstad CCC
När? Lördag 20 oktober
Publik: Fullsatt (1604)
I lördags gästade Lena Philipsson, tillsammans med sin sexmannade orkester, Karlstad och CCC med den risade och till skyarna rosade föreställningen Jag är ingen älskling. Tre låter in i föreställningen kunde en sak konstateras – nog förblir hon Karlstadspublikens älskling.
Att hon kvällen innan spelat i Örebro är knappast märkbart. Energin ger ett sken av att Lena har laddat bara för Karlstad i åratal. Det gör att kvällen känns speciell. Lena Ph kom inte Karlstad för att bocka av ännu en spelning. Hon kom för att bjuda Värmland på en färgstark show av toppkvalitet.
Kvällen börjar ömt och vackert med nya låter från albumet som turnén fått sitt namn från. Med Lena och flygeln i strålkastarljuset ger hon publiken den första ledtråden om vad kvällen kommer att bestå av; kärlek, personligt berättande och mer piano än tidigare.
Därefter river Lena igång den show som, av att döma på publikens reaktion, de flesta väntat på. Delirium och Lena Anthem får publiken att jubla. Mobilkameror riktas mot scenen och applåderna eskalerar i takt med att Lenas energi kommer närmare och närmare klimax. Här kom den andra ledtråden; en fartfylld hitkavalkad.
Lena återgår till sin tron bakom flygeln. Där radar hon under kvällen upp nyare låter som Oktober och Mirakel, som hon i mellansnacket berättar är något hon slutat tro på. Mellansnacket följer som en dramaturgi under kvällen. Tvära, men säkra, kast mellan humor och allvar. Sexskämt och manlig dansare i glitterkalsonger varvas av berättelser om fällda tårar i logen, om magknipet som uppstår när ännu en löpsedel påminner henne om ett misslyckat förhållande, gör att hon visar en sida som troligen ingen i den fullsatta publiken tidigare skådat.
Felfri röst
Trots att Lena avslöjar tuffa tider i rampljusets skugga så har det inte satt några ärr på hennes attityd eller utstrålning (eller den felfria rösten heller för den delen). Schlager- älsklingen strålar starkare än den omsorgsfullt planerade ljussättningen.
Som ett oväntat ess ur den vita kavajarmen tar Lena publiken tillbaka till 2004 och melodifestivalssegerns med Ont det gör ont. Denna gång dock utan mickstativ. Men det gör inget, publiken jublar av glädje ändå.
Senaste singel från Jag Är Ingen Älskling heter Mirakel
vf.se: Betyg 4: Personligt med Lena Ph
Jag har alltid uppfattat Lena Philipsson som en artist med integritet och en stark vilja. Hon ses sällan i reklamtelevisionens tramsprogram och hon verkar mån om att hålla distans till underhållningsbranschens avarter.
Inledningsvis inbillar jag mig att det är denna distans som visar sig när hon konstaterar att publiken på första raden i ett fullsatt CCC sitter för nära.
Så är det inte. Lena Ph bevisar i stället att det är möjligt för en artist att komma sällsynt nära sin publik, utan att behöva gå ut i salongen och sätta sig i dess knä.
”Jag är ingen älskling” kallar hon sin egenskrivna show. Döpt efter hennes senaste album och det är musiken därifrån som också får mest utrymme.
Vi förstår också tämligen omgående att detta är djupt personliga saker som ligger henne nära och som hon är angelägen om att prata om.
Det är nästan så att publiken håller andan när han berättar om sin egen styrka och skörhet, om smärtan när förhållanden tar slut och skräcken i mataffären inför vad tidningarnas löpsedlar har hittat på om henne.
Ex-en Herngren, Holknecht och Björk nämns vid namn och visas i några fall även upp i gigantiska projektioner i fonden.
I de mindre allvarliga stunderna befinner sig skämten ibland i ståupp-komikens vulgära marker, men motverkas effektivt av Lena Philipssons drift med sig själv.
Musikaliskt är det, trots lokalens sorgliga akustik, en effektiv påminnelse om vilka dunderhits hon har i sin katalog, men även här tillåter hon sig att låta några av sångerna rulla i nya hjulspår, till exempel ”Månsken i augusti” med tydlig doft av jazz.
– Va faen är detta undrar ni kanske, säger Philipsson i trygg förvissning om att hon under sina 30 år i branschen fått ihop en samling hits som bara inte går att motstå. Dessutom sjunger hon och spelar piano med en självklar kraft som gör att hennes texter får närmast feministiska förtecken.
Hon vickar på häcken, men pratar också om mödorna med att hålla kroppen på plats, hon sjunger om sin längtan efter kärlek, men ställer sig också frankt frågan om hon vill lära känna någon ny penis.
Eller, lite mer sublimt uttryckt, ”Kärleken är evig” och ”Adjö farväl”, sångerna som får utgöra slutet på denna fina kväll som Lena Philipsson har total kontroll över in i minsta detalj.
---
LENA PHILIPSSON
Karlstads CCC, lördag kväll
Publik: 1 604 (fullsatt)
Plus: Lena Ph har börjat spela piano och känns stundtals som Sveriges svar på Elton John
Minus: Än har ingen lyckats bevisa att CCC är en lämplig lokal för levande musik
Betyg: VF VF VF VF
Örebro: Lena Philipsson blandade och gav med Showen -”Jag är ingen älskling”
Lena Philipsson blandade och gav med Showen -”Jag är ingen älskling”
Showen handlar lite om ”historia” och hennes år i musikbranschen - hur det är att vara så omskriven i skvallerpressen och om skammen det medför.
En av Sveriges kanske mest omskrivna artister i både dags och skvallerpressen besökte under fredagskvällen Conventum i Örebro och självklart är det Lena Philipsson vi skriver om. Lena Philipsson har under 30 år underhållit hela svenska folket med låtar såsom Dansa i neon, Kärleken är evig, Om igen, Det gör ont.
Kvällen konsert i Conventum Arena blev lite av det lugnare slaget och Lena Philipsson satt ganska mycket vid pianot på scenen när hon framförde sina låtar.
Showen handlar lite om ”historia” och hennes år i musikbranschen vilket hon framför mellan låtarna. Lena tar upp om hur det är att vara omskriven i skvallerpressen och om skammen att bara kunna gå till affärer och handla, med privatlivet uthängt på löpsedlar utanför butiken.
Balanserar jobbiga sakerna med glädjen
Lena lyckades även att balansera dom jobbiga sakerna med glädjen av att få vara den folkkära artist hon är. Showen var ganska så blandad med låtar som var både nya och äldre vilket gav de flesta i publiken det dom ville höra, det som drog ner det hela var ljudet som stundtals kändes spräckt och även var väldigt lågt vissa låtar.
Mest jubel under denna kväll måste vara när Lena bjöd på låten ”Teach me tiger” där hon gör en
uppdatering på ett tidigare tv-framträdande i programmet Jacobs stege där hon och Sven Wollter
deltog efter att dom det året hade blivit utvalda till Sveriges sexigast kvinna respektive sexigast man.
Nu så tar Lena, Sven Wolters plats i fåtöljen och byter ut sin tidigare plats på golvet, mot en manlig strippa som ålade sig på ett tigerskinn framför henne.
I kväll tänker hela Sveriges schlager-älskling Lena Philipsson slå sönder sitt eget rykte på Conventum i Örebro. Hon kommer dit med sin både rosade och risade show ”Jag är ingen älskling”.
Lena Philipsson tar med sig den här showen ut i Sverige efter en lång spelsäsong på Cirkus i Stockholm. Förutom stjärnan själv, innehåller showen ett sexmannaband och den är regisserad av Emma Bucht – mest bekant som regissör av filmen ”En man som heter Ove”.
De som kan sin Lena Philipsson lär dock bli föga förvånad över showens namn. Det är lånat från hennes senaste platta, som släpptes förra året, och det kommer att märkas på Conventum.
Men kvällen lär innehålla mer än bara en hitkavalkad från förra årets produktion, istället kommer den att karaktäriseras även av Lena Philipsson själv och hennes liv. Med reflektioner om att sakna sina barn i varannanveckas-livet, att mötas av löpsedlar om sitt misslyckade kärleksliv på Ica och skämt om de egna svagheterna.
Intressant med den här showen är det blandade mottagandetdet har fått bland landets recensenter. Dagens Nyheters Sara Martinsson gav den en tvåa i betyg medan Jan Olov Andersson på Aftonbladet drämde i med fem plus.
Vad ni örebroare kommer att tycka om kvällens show återstårförstås att se. Men helt klart är att det är en rutinerad 50-åring ni får möta. När hon slog igenom i svenska melodifestivalen med låten ”Kärleken är evig” hade hon fortfarande inte bestämt sig för om det var sömnaden eller artisteriet som skulle bli hennes framtida karriär, och hennes märkliga och ibland hemsydda scenkreationer gjorde henne till starkt och glamouröst varumärke som lever än idag.
Sedan dess har hon haft en ständig plats i strålkastarljusetpå olika sätt: bland annat som vinnare i svenska Melodifestivalen med låten”Det gör ont”, skriven av Orup - där hennes kaxiga scenshow vållade en debattom att den var för utmanande men som slutade på en delade femteplats i Europa.
Hon har också vunnit titeln ”Sveriges sexigaste kvinna”som fick henne att göra en ironisk musikvideo tillsammans med den manliga motsvarigheten Sven Wollter – något som kan dyka upp i en genusuppdaterad variant i kväll, om man ska tro på förhandsspekulationerna.
NT.SE Lördagsmys med Lena Ph
KONSERT Trettio år som artist. Inte många musiker i Sverige fyller två konserthus samma dag. Men det kan Lena Ph som ännu står stark, självständig och visar ett stort mod genom att öppna upp och bjuda på sig själv.
Publiken strömmar till Louis de Geer-hallen. Här blandas alla åldrar, de som följt henne sedan åttiotalets genombrott och de som lyssnar på hennes senaste musik. Ett som de flesta förstår är: det här är en artist med erfarenhet och som ständigt gör sig aktuell.
Krister Sparrnäs och Anette Markström, båda från Norrköping, gillar Lena Philipsson för att hon är en showartist.
– Ja, hon bjuder på sig själv, säger Anette.
– Jag har lyssnat på hennes nya släpp, där är hon mera sig själv. Egna texter och eget material, hon blottar sig själv, säger Krister.
Kanske är det just det nakna som gör henne folkkär, att vi i publiken känner att hon är sig själv. En småländsk tjej som tagit sig igenom allt från melodifestivaler, ett tumultartat privatliv till att fylla femtio.
– Hon har många bra låtar, funnits med länge och känns vanlig och jordnära, säger Helena Sandström från Stockholm som kommit för att träffa sina kusiner och gå på konserten.
Låtskatten är stor, och Lena Ph som kliver på i glittriga, högklackade skor, svarta skinnbyxor och vit kavaj,
inleder med nyutgivna Gråt inga tårar. Hon backas upp av ett sexmannaband och en visuellt vacker scen.
Men i centrum står hon. Känslan genom konserten, från känslosamma bilder på barnen, mellansnack om
separationer, humoristiska kommentarer om singelliv och tidigare fadäser, till nutiden och den hon är och
vill vara, är genuin. Det känns som om det här är Lenas egotripp.
Vi är med henne i varje vändning,
sjunger med i Det gör ont, hejar på och fyller i hennes efternamn i låten Lena Anthem.
Hon har publiken i sin hand och sig själv – en kvinna i kontroll. Det gillar vi i Norrköping och hoppas verkligen hon har ett leende på läpparna efter konserten.
Folkbladet.se: Personlig och proffsig
MUSIK Proffsiga Lena Ph bjöd på hits och skratt i fullsatt Louis De Geer. Hon vågar också blotta sig och vara personlig. Men allt känns lite för kalkylerat och välregisserat.
Många förknippar nog Lena Ph med en höftvickande schlagerdiva som sjunger att hon har ooont.
Men i showen ”Jag är ingen älskling” tar hon själv plats vid flygeln. Hon inleder med P4-hitten ”Gråt inga tårar” och några låtar från senaste albumet, där hon bjuder på mer innerlighet och svärta än tidigare.
Allt startar ganska försiktigt. Men konserten blir show med ordentligt publikfäste när Lena Ph en stund senare kastar ut hits som ”Delirium” och ”Lena Anthem”.
Publiken får också en glimt av tillvaron bakom kändisfasaden. Lena Ph berättar hur det är att mötas av kvällstidningarnas skrikande löpsedlar om kärlekskris och tillkämpat le åt kassörskan i mataffären. Om att gråta i logen och tvingas ta sig samman.
Lena Ph är ett scenproffs som levererar fullt ut och ger publiken vad den vill ha. Men känslan man får är att hon ger publiken en bit av henne för att konceptet kräver det, även om uppriktigheten skaver innerst inne. Mellansnacket, särskilt i dialogen med en av musikerna som tycks medverka lite motvilligt, känns lite för kalkylerat och regisserat.
Bäst är hon som den där goa divan med en stor dos självironi. Få artister vågar som Lena Philipsson sjunga om sig själv i tredje person, spela på sin sexighet och ha en jätteskylt med sitt förnamn i versaler. Det är en ganska befriande drift med uppblåsata artistegon.
Hon visar prov på sin humor när hon skojar med exen – och om att lära känna en ny penis. Rolig är också hennnes 2.0-version av ”Teach me tiger”. Ni kanske minns tv-inslaget på Jacobs stege från slutet av 80-talet? (Du hittar ett klipp här) Lena Ph hade valts till Sveriges sexigaste kvinna och Sven Wollter till den manliga motsvarigheten. Hon fick åla och sjunga på ett tigerskinn framför författaren – som satt med en bok i en fåtölj! I showen vänder hon på rollerna – och en halvnaken man kommer in på scenen. Publikfriande, och kul.
Showen må heta ”Jag är ingen älskling”. Men i De Geerhalllen gäller motsatsen. Hon är allas älskling och publiken dansar i neon ut i duggregnet.
sydsvenskan.se Lena Ph vinner publiken med humor
Ett helt fullsatt Slagthuset är första destination för Lena Philipssons Sverigeturné med showen ”Jag är ingen älskling”, namngiven efter hennes senaste album.
En tonartshöjning. Ett klädbyte. Otaliga gapskratt. Och en röd ros som långsamt förvandlas till aska.
Så skulle man kunna sammanfatta kvällen. Eller som att en romantiker gör ett bokslut över sitt liv för att
lära sig och kunna gå vidare. Sexmannabandet gör entré mot svartvita filmklipp av kyssande par och
romantiskt pianoklinkande. Ni vet, sådär som filmerna brukar sluta.
Lamporna tänds och sen kommer Lena in på scenen. Femtio har hon hunnit bli.
Hon slog igenom, som tjugoåring i Melodifestivalen. Året därefter utnämndes hon till Sveriges sexigaste
kvinna. Sådana utnämningar känns daterade. Men det har satt sina spår att vara en artist som är
beroende av sitt utseende. Ännu mer att vara så beroende av själva kändisskapet.
”Om jag blir gammal och ful nån dag, säg är du kvar?”, frågar hon i första låten när hon satt sig ner, bekvämt bakom den svarta flygeln. Kanske handlar texten om någon av de män hon dejtat. Mer troligt är att den riktar sig till oss i publiken.
Det råder inget tvivel om att det finns ett intresse för hennes liv och de reflektioner hon, både i mellansnack och i texter, väljer att delge. Det märks inte minst när hon spelar sina nyare låtar, som inte hunnit sätta så stora avtryck. Publiken spetsar öronen, för att inte missa ett enda ord. Samtidigt poängterar hon hur ont det gör att se skrikande rubriker om sitt kärleksliv när man ska handla mat.
Hon och bandet, med respektingivande veteranen Niklas Gabrielsson som kapellmästare, bjuder på samtliga
egenkomponerade låtar från senaste albumet. De flesta av dem går i discostil, några bär med sig inspiration från tidigare samarbetspartnern Orup.
När det är dags för de lite äldre hitlåtarna lämnar hon pianot och tar rollen som schlagerdrottning. Det är då de största jublen kommer.
”Det känns som att ni älskar mig”, säger hon plötsligt.
Någonting får mig att tro att det inte är inrepeterat.
Det är inte bara Philipssons slutsatser om livet och kärleken som resonerar med publiken. Även hennes humor, ofta av lätt sexuell karaktär, gör succé. Om jag ska vara ärlig har jag aldrig hört en publik som skrattar så mycket.
Finast och mest dynamisk är hennes röst i ”Teach me Tiger”. Den framförs i version 2.0 med en avklädd man som tar den åmande rollen hon själv tilldelades i SVT:s Jacobs Stege när hon blivit Sveriges sexigaste kvinna, mot Sven Wollter, som blev sexigaste man samma år. I den uppdaterade versionen tar hon Wollters roll, pöser i en fåtölj och röker pipa för att avsluta med att allvarsamt läsa dikten ”Säg till om jag stör”, precis som Wollter gjorde.
”Adjö farväl”, snarlik Cat Stevens ”Father and son” är den perfekta avslutningslåten. Den summerar både kvällen och Philipssons liv fram tills nu.
Nu finns Lena Ph:s "My Name" platta på Spotify
LoPhus
My Name
Standing in My Rain
Together We're Alone
Only You (Can Move Me Like You Do)
Blue Jeans
LooPHus
Why (så lätt kommer du inte undan)
Strong Man
Taking-Care Day
Taboo Taboo
How Does it Feel
Leave a Light (Tänd ett ljus)
Lena PH tillbaka till Göteborg & Rondo för Show 2017
Showen "Jag är ingen älskling” är ännu en stor framgång för Lena Philipsson. "Jag är ingen älskling" får 5 av 5 i betyg av Aftonbladet som skriver att det är "det bästa hon har gjort". Expressen menar att "hon har varit lika underhållande förut, men aldrig lika personlig" och ger 4 av 5 i betyg.
Den 10 september började den 21 städer långa turnén där Göteborg inte fanns med på listan. Senare samma månad belönades Lena Philipsson med ”Lisebergsapplåden”, en prestigefylld utmärkelse som varje år delas ut ”till någon som gjort Sverige gladare” – så kärleken till Göteborg är härmed besvarad i och med flytten till Rondo. Biljetterna släpps på fredag den 14 oktober kl 9:00.
– "I'm back! Det ska bli så kul att spela i Göteborg igen och jag hoppas publiken är redo för en show som är mer personlig och mer nyanserad än någonsin" säger Lena Philipsson.
”Jag är ingen älskling” har regisserats av Emma Bucht ("En man som heter Ove", "Treater”, "Bröderna Luuk") och Helena Dillén (Grammis, Polarprisgalan, P3 Guld) har gjort scenografin.
Pressröster om ”Jag är ingen älskling”"Det bästa Lena Philipsson har gjort"
/Aftonbladet, betyg 5 av 5
"Hon har varit lika underhållande förut, men aldrig lika personlig"
/Expressen, betyg 4 av 5
"SOM jag älskar denna kvinna. Smålands Madonna!”
/Nöjesguidens krönikör Frans Strandberg
"Publiken älskar henne, tydligt och ljudligt"
/Corren, betyg 4 av 5
"Att motsvara så höga förväntningar – kanske rentav överträffa dem – är inte dåligt"
/Motala & Vadstena tidning
” Härligt, elegant och proffsigt"
/Länstidningen Östersund
Vlt.se: Lena PH klär av privata lager
Lena Philipsson är tillbaka med en ny show. I ”Jag är ingen älskling” visar hon mästerligt upp konsten att vara folklig men inte slätstruken, samtidigt som hon framför både nostalgitrippar och nya låtar.
Det brukar heta att det går utmärkt för offentliga personer att vara personliga men inte privata. Lena Philipsson fullkomligt punkterar denna sägen i sin föreställning ”Jag är ingen älskling” som i dag ges två gånger i Västerås konserthus.
Till en början är det lätt att bli invaggad i tron om att detta är ännu en musikalisk fars där relationer och livsöden kavlas ut i en något platt skapelse. ”Oktober” som Lena Philipsson tillägnar sin bortgångne far är vacker och uttrycksfull, liksom jazzdrypande ”Månsken i augusti” som rör sig stilistiskt över udda tongångar – men det är i hennes sylvassa mellansnack och dråpligheter som en totalt självdistanserad, hysteriskt rolig och småsnuskig version av artisten kliver fram.
Lena Philipsson klär av sig det ena privata lagret efter det andra och drar sig inte för att skämta om spruckna förhållanden, ensamhet, spandexdräkter och unga snygga män. Rappt och skoningslöst varvar hon ballader och rockstänkare. Visst händer det att en skevhet smyger sig in här och var, men där räddar alltid de enkla och träffsäkra texterna upp.
När hon skanderar att ”mitt namn är Lena och jag tänker inte vara tyst” i ”Lena Anthem”, som på något sätt bär upp hela hennes persona i styrka och fyndighet, kan undertecknad inget annat än önska att hon aldrig förstummas.
Skövde: Lena Philipssons hyllade show på arenan
MUSIK Den har hyllats av publiken och i media. Under lördagskvällen tog Lena Philipssons show ”Jag är ingen älskling” Skaraborgspubliken med storm.
Showen har fått 5 av 5 i betyg av Aftonbladet som även skriver att det är "det bästa hon har gjort". Inte dumt att kunna prestera på den nivån som artist vid 50 års ålder, speciellt när många av hennes låtar är så pass fartfyllda. Det är däremot de mer personliga inslagen som verkar ha gjort föreställningen till en sådan fullträff.
Många Lena-fans
Efter en framgångsrik vår med strålande recensioner hittade föreställningen till Skaraborg och Arena Skövde. Det var fullt med folk på plats, bland andra Eva och Per Eklund.
— Vi har följt henne i alla år. Favoritlåten är Det gör ont, sa en förväntansfull Per strax före insläpp.
En stark bredd
Lena har hunnit samla på sig en stor hög hitlåtar under sina mer än 30 år som aktiv. De flesta av oss har väl någon gång nynnat, skriksjungit eller dansat loss till en riktig Lena PH-klassiker. Denna välfyllda katalog tillsammans med hennes humor och personliga inslag gjorde också att stämningen på arenan snabbt steg högt upp genom taket.
sla.se: Lena bjöd på fräck show i Arena Skövde
Tighta läderbyxor, glittrande högklackade skor, hitlåtar och en del fräck humor bäst lämpad för vuxna. Allt var i sin ordning när Lena Philipsson bjöd på show i Arena Skövde.
Lena Philipssons show Jag är ingen älskling turnerar nu genom Sverige. Under lördagen gästade popdrottningen Skövde för en två timmar lång konsert. Den ordinarie längden på konserten var satt på 1 timma och 40 minuter. Men publiken ville ha mer.
2200 biljetter sålda
Lamporna släcktes och publiken klappade för allt vad de orkade. På scenen rullade namnet Lena fram med stora bokstäver. Totalt var 2200 biljetter sålda och inte en enda stol var tom. Många kom för att se Lena Philipsson show som har samma namn som hennes senaste album. En show om kärlek, musik, liv och tidsfördriv.
Humor
Lena steg in till publikens stora glädje. Vid sitt piano drog hon igång med låten Gråt inga tårar. Med sitt sexmannaband fortsatte hon kvällen med gamla som nyare låtar från hennes karriär. Hon bjöd också på en hel del humor som uppskattades av publiken.
Det blev både allvarsamma samtal som fräck humor som bäst passade vuxna öron. Hur hon skulle välja en av bandmedlemmarna eller kanske rotera mellan varje. Hon berättade också om sin enda hobby, att lyssna på radiopsykologen varje torsdag.
Stående ovationer
Till låten Det gör ont steg stämningen ytterligare då hela publiken ställde sig upp för att klappa och sjunga med.
– En gång till! En gång till! skanderade hela hallen när Lena lämnat scenen.
Hon fick då komma tillbaka och ge publiken vad de ville ha. Kärleken är evig, Jag är ingen älskling och en sista lugn pianolåt fick publiken att ge stående ovationer.''
Philipssons triumferande sårbarhet (kristianstadsbladet - Betyg 4)
En svensk schlagerprofil i paljetterade stövletter kliver ut ur rutan där vi följt henne på avstånd under tre decennier. Intar för första gången arenascenen helt på egna ben och tre saker drabbar direkt.
Sångerskans djup och bredd som bara blivit bättre vår drottning av mellanregistrets alla nyanser.
Låttextskrivarens förmåga att måla vardagsrealism och rama in med drypande svulstig retrodiscopondus, levererat av en grafiskt ekiperad herrorkester.
Och så personen, Lena Philipsson. Och hennes blottade sårbarhet.
Showen Jag är ingen älskling är å ena sidan en in your face-uppgörelse med 30 år i rampljuset, där huvudpersonen själv sällan eller aldrig har uttalat sig. Förrän nu. På helt egna villkor.
Istället för neon Elvis ljusrigg från -68 med samma intima sättning. Istället för Kärleken är evig en 50-årig kvinnas skeptiska brev till en eventuell framtida kärlek i Mirakel. Istället för 90-talets glättiga Baccarapop Månsken i augusti omgjord i underbar pianobarstass med ståbas och trumvispar.
Här gör Philipsson det första av flera dramaturgiska tvärvändningar och letar sig humoristiskt in i publikens tankar Vad gör hon nu? Ska hon börja spela jazz?! lämnar pianostolen och river av poprökarna Delirium och Lena Anthem som vore hon besatt av Mick Jagger. Hon hetsar publiken med inbjudande kaxig uppkäftighet, lindar oss runt sitt lillfinger och drar oss rätt ner i nattsvarta allvaret.
Kärlekslivet, urvridet och upphängt på löpsedlarnas tvättlinorna för allas beskådan, skilsmässans ensamma tårar i otaliga loger. Lena Philipssons sårbarhet, allas vår sårbarhet. Det gör ont.
Men även i artistens händer triumferar. Lena Philipsson tar med publiken i en dråplig brottarmatch med spandexbodyn, provar nidvisor om exen och förvandlas till ett lysande sexistiskt milfmonster i Kunde va din mamma, innan hon låter 21-åriga Lena hämnas på det infamösa Teach me tiger-tv-numret med Sven Wollter, genom att kasta om rollerna med en badbyxförsedd dansare kråmandes kring hennes fötter.
Och så bryt igen. Milf blir helig moder. För den där eviga kärleken är ju den till de egna barnen, som välskyddade för första gången växer upp inför publik i ett hemmagjort bildspel. Hjärtesorg är ju att tvingas se sina nyvuxna lämna boet.
Strax under två timmar har Lena Philipsson efter 30 år välregisserat tagit tillbaka äganderätten, bakom pianot kommit ut som musikern, och väckte fler frågor som bara skapar mer habegär. Raka motsatsen till Jag är ingen älskling.
Corren.se: Lena Ph motsvarar förväntningarna
Visst är hon ett phenomen, Lena Ph! Hon drar massor av folk – fullsatt hus – och faktum är att stämningen är hög och humöret är gott redan i foajéns trängsel före konserten, något som sedan håller i sig de två fullmatade timmarna igenom.
Rubriken för kvällen (liksom hennes senaste album) är ”Jag är ingen älskling”, kanske i förstone lite överraskande med tanke på alla hennes kommentarer om och referenser till ex-män och kärleksrelationer i hennes liv. Hon lockar till många skratt, men avslöjar också en trötthet av jakten på Den Stora Kärleken. Så kanske ska formuleringen ses som en markering eller rentav ett avståndstagande?
Hon börjar med att sätta sig vid flygeln och dra igång ”Gråt inga tårar”, en av de nya låtarna i repertoaren. Ljudet är riktigt hyfsat och firar triumfer i tredje numret ”Oktober” som klingar stort och mäktigt. Sex kostymklädda gentlemän backar henne följsamt på sina instrument och med urtjusig stämsång. Och en av dem hanterar minsann ett riktigt Rhodespiano – bara en sån sak!
Jag tycker att Lena Ph sjunger bättre nu än tidigare i karriären. Men hon berättar att hon också längtat efter att få spela mer piano, så hon tillbringar säkert hälften av tiden eller mer på pianopallen. Hon vill visa flera strängar på sin lyra och verkar mån om att inte bara vara sångerska, utan även artist och underhållare. Mellansnacken är både roliga och eftertänksamma, ibland med allvarligare inslag. Uttrycken och skämten stelnar givetvis märkbart av att ha återanvänts i så hög grad, men ett proffs är hon likafullt.
En del saker berättar hon liksom i förtroende, fina tankar om hennes barn och hur hon själv är både stark och skör (det är vi alla, va?). När hon förklarar hur hon ofta står på scen och sjunger och är glättig fast hon gråter inombords och tänker ”jag måste stå ut några låtar till, sedan är det över och jag får äntligen åka härifrån” undrar man ju om hon har sådana inre kval även under den här konserten.
Allt från senaste skivan finns med, inte alltid så märkvärdigt och utan samma hit-känsla som de gamla klassikerna och Orup-låtarna. Flera av dem är stöpta i snarlika harmoniska former, men ”Sagas sång” är annorlunda och extra hörvärd. Tonfallet är nog inte det som gemene man förknippar med Lena Ph, så jublet stiger ytterligare under gamla godingar som ”Delirium” och ”Kärleken är evig”.
Publiken älskar henne, tydligt och ljudligt. Att motsvara så höga förväntningar – kanske rentav överträffa dem – är inte dåligt, det måste ge ett högt betyg.
Sjunger hon ”Det gör ont” då? OM hon gör…
