Svd/TT: Lena Ph: "Det var en jobbig sommar"
Lena Philipsson ger sig ut på vägarna med korsord och sudoku i bagaget. Efter alla år med turnerandet är hon lite kluven till att spela på sommaren.
– Osäkerheten med vädret, den tycker jag inte om. Det är inte kul för någon om det regnar, säger hon till TT.
Utöver det tycker Lena Philipsson inte att det är någon större skillnad på att vara ute och spela på sommaren jämfört med resten av året.
– Publiken är egentligen densamma, just stadsfestivaler har ju en blandad publik, det är inte bara min publik som är där. Så jag tänker nog lite på det, att det ska vara representativt för mig men ändå funka för dem som tror att de inte är intresserade, säger han.
TT: Finns det någon låt som du alltid kör?
– Ja, det finns ju några låtar som man förknippar mig mest med. Av dem kör jag alltid just nu "Det gör ont". Sedan kanske jag inte kör alla de andra, men "Det gör ont", "Dansa i neon" och "Kärleken är evig" är vanligt förekommande.
TT: Vilket är ditt bästa turnéminne?
– Hm, du inser att jag har hållit på i 32 år? Jag har ju gjort mycket shower där man är på en fast scen och spelar och så har jag ju gjort en massa konstiga grejer, Rocktåget och grejer där det har varit jättemycket publik... Men jag tycker nog att den senaste showen jag gjorde, jag höll på med den i två år och den var väldigt speciell för mig. Det var mer Lena än någonsin så jag måste nog säga den, den visade väldigt mycket vem jag är.
TT: Har du något riktigt dåligt turnéminne?
– Jag minns en riktigt risig turné, 1994 måste det ha varit. Det var en turné jag inte skulle ha gjort. Jag hade precis blivit mamma och stadsfesterna hade blivit ett nytt fenomen men då tyckte folkparkerna att jag skulle ut och åka, för jag var ju en stor folkparksartist. Så jag åkte ut och det funkade inte, det var dåliga recensioner och dåligt med publik. Alla var och tjoade på stadsfestivalerna och drack öl så det minns jag som en jobbig sommar.
TT: Du har väl kört på typ alla scener som finns i Sverige, men har du någon drömscen där du skulle vilja spela?
– Jag tänker nya utmaningar hela tiden, så jag vet ju vad jag tänker som är nästa grej för mig, men jag vet inte om jag ska avslöja det nu. Men jag tänker snarare mindre än större, så får vi se hur det går.
TT: Finns det något du alltid tar med dig när du åker ut på turné?
– Förutom mobilen då? Jag har ingen egen kudde med mig men jag brukar ha korsord och sudoku med mig, sitter och löser på bussen. Jag brukar antingen köpa korsordstidningar eller leta upp något i en tidning, gärna DN eller Svenskan.
TT: Vad är det sista du gör innan du kliver på scenen?
– Vi kör ju någon liten... ja, ramsa är synd att säga, det var väldigt kort sist, men jag och musikerna kör en kort samling där man säger något. Men det sista jag gör är att jag står och stampar och skakar på armar och ben och vill vara för mig själv. Jag bara tar in stämningen.
Fakta: Lena Philipsson
Maria Magdalena Filipsson, mer känd som Lena Philipsson, är 52 år och uppvuxen i Vetlanda. Slog igenom som artist 1986 då hon kom tvåa i Melodifestivalen med "Kärleken är evig". Hon hann också tävla i Melodifestivalen med "Dansa i neon" (1987) och "Om igen" (1988) innan hon till slut vann tävlingen 2004 med "Det gör ont". Har de senaste åren gjort succé med krogshowen "Jag är ingen älskling".
Turnéplan: 28/6 Skellefteå, 29/6 Kiruna, 30/6 Junsele, 6/7 Oskarshamn, 7/7 Örebro, 13/7 Visby, 14/7 Karlskrona, 17/7 Tvååker, 18/7 Halmstad, 21/7 Kalix, 24/7 Sälen, 25/7 Göteborg, 26/7 Norrköping, 27/7 Sunne, 10/8 Stockholm, 11/8 Gävle, 18/8 Uppsala, 24/8 Stenungsund, 25/8 Eksjö.
Stadsfesten: Se Lena Philipssons turnépremiär
Aftonbladet: Lena Philipsson avslöjar sanningen bakom ”Det gör ont”
För första gången på tolv år gör Lena Philipsson, 52, en stor sommarturné. På musikfestivaler och stadsfester. Premiär i torsdags, i Skellefteå.
Vi mötte henne för ett samtal om allt från kändisskapet och skämten om exmännen på scenen, till hur ”Det gör ont” kastades in i Melodifestivalen i allra sista stund och hennes musikaliska förebilder.
– Den enda husgud jag har haft är Prince. Fantastisk i sin musikalitet, flirtandet, kläderna, han var så otroligt duktig på allt, säger hon.
I november förra året gjorde Lena Philipsson den allra sista föreställningen av ”Jag är ingen älskling”. Showen där hon hade skrivit både all text och musik. Även monologerna. Kritikerhyllad. 120 000 besökare. Två år i Stockholm, Göteborg och på turné.
Att dra på turné och uppträda på musikfestivaler och stadsfester är något helt annat.
Mer sex & drugs & rock 'n' roll, kanske?
– Som om jag någonsin varit sådan (skratt). Nä, korsordet är med. Jag har gjort några varv runtom i Sverige, så resandet är inte så kul längre. Men det är kul att spela. Och att hänga med bandet efteråt, det är belöningen.
– Vi ska spela drygt en timme. Du vet vilka låtar folk förväntar sig att höra, det ska vara igenkänning, det ska vara svängigt. Men jag lägger in några nya låtar också för jag tycker det är kul.
– För tolv år sedan var jag nog mer en headact. Nu vet jag inte vad min status är, var på skalan jag befinner mig.
”Är på min vakt”
Lena Philipsson är inte direkt någon som fläker ut sitt liv i media. Många som har något att ”sälja”, i det här fallet en turné, ställer glatt upp på intervjuer, men här tog det ett par veckor innan Lena till sist tackade ja.
– Jag har inte gjort några personliga porträtt på många, många år.
Genom åren har vi mötts många gånger ända sedan hennes genombrott 1986. Hon som artist, jag som kvällstidningsjournalist. Hon ger mig en liten uppläxning om hur hon tycker våra tidningar fungerar. Rubriker som ska ge klick på nätet. Som kanske är missvisande med flit. Och saker som vinklas till och tröskas runt. Igen och igen och igen. Jag säger inte emot.
– Hela mitt vuxna liv har jag levt i offentligheten. Vad det faktiskt har gjort med mig… jag är nog alltid lite på min vakt här hemma, medan jag kan uppleva en frihet utomlands.
– Men jag förstår folks nyfikenhet. Absolut. Jag gläntade ju lite grann på det i showen…
Skämtade om exen
I succéshowen ”Jag är ingen älskling” höll Lena flera fräcka, roliga och gripande monologer som lockade till både tårar och skratt. Hon skämtade friskt om några av sina exmän. Var väldigt elak mot Per Holknekt, den kända entrepenören som hon var gift med 2010-2012.
– Jag ville inte grotta ned mig i personliga saker, jag ville hålla mig över det, så jag förhöll mig till skriverierna om alltihop. Jag ville chocka lite, men det var ju gjort med humor också.
Tyckte verkligen Per det?
– Hör du, jag frågade om lov, så duktig är jag. I fall det skulle skrivas om det i tidningen efteråt, så det inte upplevdes som något slags oväntat anfall.
Men han kan väl inte ha varit så glad?
– Han godkände det.
Och om han inte hade gjort det?
– Ja… då hade jag kört ändå.
Är det ett problem att vara känd kvinna och träffa nya män?
– Ja… det har säkert både sina för- och nackdelar. Som känd blir man ju sedd. Men man kan också dra till sig folk som inte är seriösa, som har andra baktankar. Nu vill man att det ska finnas någon koppling, någon som känner någon. Jag har aldrig hämtat hem någon från krogen som jag inte känner till.
edan en tid tillbaka är Lena Philipsson inne i en ny fas i livet.
– Det har blivit lite tomt för mig. I januari var det som att båda barnen har hittat sina grejer. Vår son (pappa är Måns Herngren) ska fylla 25, han har fått ett riktigt jobb och har tjej. Vår dotter är 19, fyller 20 i december, och bor i Berlin just nu.
”Det är tuffare i dag”
När Lena var i sin dotters ålder, fick hon sitt stora genombrott. Hon jobbade fortfarande på Byggnadskontoret i Vetlanda, när hon kom tvåa i Melodifestivalen med ”Kärleken är evig”.
– Man känner att det är mycket tuffare i dag. Just med utseendet. Du ska få likes, få bekräftelse. Vi fick faktiskt vara ifred mer. Vi får väl se framöver vad det gör med de ungdomar som växer upp i dag.
– Jag har fått för mig att det hade varit svårare för en liten blyg viol som jag att slå mig fram i dag.
Lena kan inte nog berömma låtskrivaren/producenten Torgny Söderberg för vilken betydelse han hade för hennes tidiga karriär.
– Ett annat skivbolag var intresserat, men jag sökte mig till Torgny och Bert Karlsson. Jag tog liksom skydd bakom Torgny, för Bert var oberäknelig, men bra på att sälja in artister till Melodifestivalen.
– Torgny har jag kontakt med fortfarande. Han var en riktigt fin hedersman som såg till att det inte blev några fallgropar för mig. Jag vet inte om alla män på det sättet hade släppt in en så ung tjej i studion och låtit henne få vara med och skriva och producera.
Sedan har det rullat på. Skivor, krogshower, turnéer, programledare i tv, lite skådespeleri, musikalen ”Spök” – och Melodifestivalen igen, flera gånger. 2004 vann hon med Orup-låten ”Det gör ont” och fick tävla i Eurovision song contest, där hon kom sexa.
Och nu kan det avslöjas:
– Egentligen skulle jag tävlat med ”Stopp, nej, gå härifrån”, en annan låt från skivan som kom i samband med Melodifestivalen. Orup fick en snilleblixt i sista stund, ringde och sa: Vi måste byta låt. ”Det gör ont” heter den nya. Jag skrattade och sa: Titeln är väldigt bra.
– Christer Björkman hade inte hört den andra låten, så vi ville inte krångla till det utan sa bara att vi hade bytt namn på låten.
– Min första känsla för ”Det gör ont” var: Bara medelbra, va'?. Låten hade lite countrystuk. Men sedan speedade producenten Anders Hansson upp tempot och gjorde den mer bombastisk.
Lena hyllar det mångåriga samarbetet med Orup (”vi klickade, jag passade bra in i hans låtar”), men framgången med ”Jag är ingen älskling” gav blodad tand att skriva låtarna själv. Några nya färdiga finns, plus ett tjugotal utkast, hon letar efter ”mönstret”. Vet inte om det blir skiva eller show. Eller både och.
Jag är förvånad att du kallar Prince för husgud. Din musik låter inte alls så…
– Ja ja, men jag har så många olika sorters musik i mig, säger hon, och räknar upp låtarna från senaste plattan och vad hon i efterhand kommit på är hennes Carole King-, Stevie Wonder-, Burt Bacharach-, GES- och Roy Orbison-låtar.
Vem får höra låtarna först?
– Leif Käck på skivbolaget. Sedan min syster i Jönköping, som är ett och ett halvt år äldre. Herregud, hon är ärlig och skräder inte orden. Hon gillar lite häftigare musik, så hon var inte så förtjust i förra skivan.
Lena Philipsson om…
… att vara med i TV 4:s succéprogram ”Så mycket bättre”:
– Det är ingen som kommer ihåg att jag var med. Ska du inte vara med i ”Så mycket bättre”? frågar en del. Jag var med under Laleh-året, brukar jag säga. Det var ju hennes år. Vi var många som blev tillfrågade inför första säsongen. Då verkade allt lite mysko. Det skulle vara utomlands. Sedan blev det succé och alla ville vara med. Skulle jag varit med nu, skulle jag ha jobbat lite mer med låtarna.
…selfien med Jon Hamm från Malin Åkermans 40-årsfest:
– En kompis bjöd med mig på festen, jag känner inte Malin. Jon Hamm var där. Jag har tittat på ”Mad men” och gillar serien. Annars händer det aldrig att jag tar en bild på det sättet. Jag är jätteblyg. När Tom Cruise var i Stockholm blev jag framputtad för att hälsa på honom. Någon bild vågade jag inte fråga om.
…att skådespela i tv-serierna ”Torpederna” och ”Enkelstöten”:
– Jag gör så gott jag kan. När ”Enkelstöten” skulle visas på tv var jag jättenervös, sov inte en blund natten innan. Nu är jag även med i årets julkalender. Hade 17 inspelningsdagar, jag spelar en överklasskvinna som är tongivande i den här lilla byn där handlingen utspelas.
Lena PH Show Jag är ingen älskling ikväll på SVT
nwt.se: Lena släpper in publiken på nytt
Den folkkära artisten Lena Philipsson har under snart två års tid turnerat med föreställningen Jag är ingen älskling. Hyllningarna har varit ett faktum och den 13 oktober tar hon med sig föreställningen till Karlstad CCC för att presentera sig själv på nytt för Karlstadsborna.
– När den här säsongen är slut har jag kört föreställningen i två år, så vi är mitt uppe i den allra sista svängen nu. Det känns såklart lite ledsamt att det snart är över, men också skönt att kunna gå vidare igen, säger Lena.
Jag är ingen älskling skiljer sig från tidigare projekt och beskrivs som mer personlig och nära. Tidigare har man som publik kunnat förvänta sig fartfyllda shower med dansare och glitter i mängder, men den här gången får man se en allvarligare version av Lena, som mest håller sig bakom pianot för att spela tillsammans med bandet.
– Föreställningen är fylld av kärlek och har mest fokus på musiken, men det är också en hel del prator. Både allvarliga och humoristiska, berättar hon.
Hon menar att hon kan utnyttja alla sina egenskaper genom att sätta ihop en riktig föreställning i stället för att köra renodlade konserter där man bara bränner av mängder av låtar med något litet mellansnack här och där. Manuset är helt skrivet av henne själv och är förankrat till egna tankar och erfarenheter. Dessutom består en stor del av repertoaren av helt egenskrivna låtar.
– Självklart är många delar väldigt svängiga fortfarande, speciellt när vi kör gamla klassiker. Men de här nya låtarna är mer allvarsamma och nära mig på ett sätt som publiken kanske inte är vana med.
Kärt återseende med sig själv
Under 2015 släpptes ett helt egenkomponerat album, med samma namn som föreställningen, vilket blev både ett nytt och gammalt kapitel i karriären för Lena.
– Jag skrev mycket eget förr men det var längesedan nu. Det har varit en lång period där jag låtit andra skriva musik åt mig, men det känns himla roligt att testa det själv igen. Som ett kärt återseende av gamla Lena!
Kändes det svårt att komma igång när det dessutom blev så personligt?
– Faktiskt inte! Det ramlade ur mig ganska lätt. Jag var liksom mogen och redo för att skriva det här, skulle man kunna säga. När jag skrev låtarna var jag också ganska inställd på att jag ville kunna vara med och spela piano själv, för att publiken ska få komma lite närmare, så jag var noga med att lägga upp det på rätt sätt från början.
Hur får man inspiration till att börja skriva?
– Egentligen börjar det med vanligt kontorsarbete, man kan inte alltid vänta in inspirationen. Man plinkar på lite melodisnuttar och får då eventuellt tag i en tråd som man kan spinna vidare på. Ibland händer det ingenting och ibland faller allt på plats direkt. Det är ungefär som när du ska skriva ihop någonting på ditt jobb. Du kanske inte känner att du har någon inspiration alls men du måste sätta dig ändå och när du väl gjort det kommer du in i det, visst är det så?
Nästan varje gång faktiskt!
– Precis så är det med musik också!
På tal om inspiration - hur håller man glöden levande? Du har varit aktiv sedan tonåren, har du någon gång tappat intresset för musiken?
– För mig handlar det om att alltid vilja utvecklas, att få känna att man förändras och att man tar sig någonstans. Trots att jag haft downperioder där jag inte turnerat eller tagit några intervjuer, utan mest velat hålla mig hemma, har jag känt att jag blivit bättre och bättre. Det kan också bero på att jag bestämmer mycket själv och får hitta på nya sätt att göra mina shower. Hade jag alltid låtit någon annan bestämma över mig hade det nog inte hänt så mycket. Det egna engagemanget gör att jag skapar en vilja för att komma vidare och inte bli uttråkad.
Har det varit svårt att våga ta så mycket plats, jag tänker framför allt på tidigare år då branschen var ännu mer mansdominerad?
– Jag tycker nog inte det. Jag har alltid jobbat med personer som jag kan samarbeta bra med, även under intensiva perioder. Alla i ett team vill alltings bästa så det har aldrig varit ett problem, men det har nog berott på att jag som sagt hittat rätt människor som uppskattar mitt driv. Det har kanske varit annat med män som man varit tillsammans med som inte klarat av den där kraften, men i branschen har det bara flutit på. Även om det, som du säger, har varit väldigt mansdominerat har jag aldrig haft problem att hävda mig bland alla manliga skivproducenter och musiker!
Lena fortsätter berätta om sitt team som nu består av fler och fler kvinnor.
– Det känns superkul och spännande att få jobba med fler coola tjejer! Regissören till min senaste föreställning var kvinna, likaså scenografen och de som hjälpte till med kläder och scenen. Så det börjar hända något! Samma sak gäller artister. Jag tycker man kan se jättemycket unga tjejer som kommer fram i musikvärlden nu. De är framåt, tar för sig och ber inte om ursäkt för något!
Nostalgi och framtid
Pianointresset väcktes redan när Lena var mellan sex och sju år och efter det rullade allt på med musikskolor, band och egna låtar. Efter en talangjakt i Vetlanda fick hon plötsligt skivkontrakt vilket snabbt ledde till ett känt deltagande i Melodifestivalen.
– Musiken har verkligen funnits där hela tiden och jag tror inte jag kommer sluta nu heller. Det är en sådan grej man kan hålla på med tills man stupar, säger hon. Men vem vet? Jag kanske flyttar till Sydamerika om något år för att läsa en massa böcker bara. Högst otroligt dock!
Har du något favoritminne?
– Det finns nog för många minnen och toppar för att välja ut just ett. Det skulle i så fall kanske vara Agent 006, föreställningen från 1991 eftersom det var ett så himla kompromisslöst projekt. Annars trivs jag verkligen bra i tiden jag är i nu. Den är spännande och det finns så många idéer som jag vill genomföra.
Vad är det för idéer?
– Jag kan nog inte säga så mycket om det nu eftersom man aldrig vet vad som blir av och inte. Men jag har många bollar i luften så det gäller för mig att fundera på vilka bollar som kommer ned och när de gör det.
P4 Lena Philipsson bjuder publiken på mer av sig själv
Nya låtar och klassiska hits blandas när Lena Philipsson uppträder på Västerås konserthus ikväll.
Lena Philipsson är just nu ute på turnén "Jag är ingen älskling" och framträder på Västerås konserthus ikväll. Den här gången är det Lena själv som sitter vid pianot och konserten innehåller många av hennes kända låtar.
– Jag upplever att publiken tycker att de får lära känna mig på ett mer intimt sätt, än vad de gjort innan, säger Lena Philipsson. Lyssna här
Lena Ph: Det blev roligare med allvar
Lena Philipsson kommer till Eskilstuna och Stiga Sports Arena den 14 oktober med sin kritikerrosade förställning ”Jag är ingen älskling”. Efter trettio år som en av Sveriges mest folkkära artister, alltid med glimten i ögat, kände hon sig redo att bli lite allvarlig – men det blev ändå roligare än planerat.
Föreställningen med Lena Philipsson vid pianot och ett sexmannaband har hunnit turnera i ett och ett halvt år redan och oftast fått högsta betyg av publik och recensenter där den dragit fram.
Hur skulle du själv beskriva förställningen?
— Det är en mer personlig föreställning än de jag gjort innan, eftersom jag skrivit manus och de flesta låtar själv, både glada och sorgliga. Jag sitter mer vid pianot. Publiken kommer närmare mig än förut, det är inga klädbyten och hänga i trapets…
Vad gör att du valt den här formen? Är det åldern?
Det är nog åldern också. Jag hade inte kunnat göra det här för 20 år sen. Jag känner mig mogen att närma mig mer allvarsamma prator, jag kände att jag var redo och ville det. Jag tycker ju om att gå vidare och utvecklas, göra något som står i kontrast till annat jag gjort.
Så nu börjar du närma dig stand up? Eller spoken word?
— Alltihop blev roligare än jag trodde att det skulle bli, faktiskt. Jag tänkte att det skulle vara mer allvarligt och det blev det, men det blev kul också. Långsamt så blev det mer och mer prator. I dem kan jag få vara lite farligare, det är en form som ger fritt spelrum för min sorts humor.
Du är ju en av de väldigt få kvinnliga artister som alltid använt humor rätt så friskt?
— Jag har nog alltid varit rädd att verka pretentiös, jag tar gärna ned allt som kan vara högtravande med ett skämt. Det mest utmanande för mig i den här showen har varit det som är helt allvarligt. Vid första repet med orkestern var jag nervös att framföra en del saker, bara för dem. Jag hade ingen vana då, att säga något mer ömtåligt. Men nu har jag ju kört den här showen i ett och ett halvt år och fått lite skinn på näsan, så nu går det bra.
Stiga Sports Arena är ju rätt stor, som en del av de andra platserna du spelar. Hur går det att vara personlig i en sådan lokal?
— Det är ju bättre ju mer intimt det blir, men jag försöker skapa den känslan på stora arenor också. Hoppas det ska gå vägen i Eskilstuna med.
Vad är nästa steg efter detta?
— Jag har varit ledig hela sommaren, så nu är jag sugen på att jobba igen. Efter den här turnén vill säga. Jag har en massa planer som inte går att prata om än riktigt. Man vet ju inte vilka som blir av.
Nya chefen kuppade in Lena Ph på Frölundas kick-off
De är nära vänner sedan många år och när Åsa Nathell berättade om sin vånda för att sjunga offentligt inför sina nya arbetskamrater svarade sångerskan raskt:
– Jag tar den åt dig!
Frölundas nya kommersiella chef var lättad – men gruvade sig ändå.
– Jag ville ju inte fuska, säger Åsa Nathell till GP.
Smugglades in bakvägen
Låten som skulle sjungas var Kärleken är evig, en av Lena Ph:s paradlåtar. Dock hade sångerskan snitsat till den ytterligare och dagen till ära försett den med en Frölunda-text.
– Så jag gick upp och började sjunga låten, berättar Åsa Nathell.
Under tiden som Frölundas festligheter på Knarrholmen inletts hade Lena Philipsson körts ut med båt och smugglats in bakvägen.
– När jag kom till första versens svåraste parti förklarade jag att det här går inte längre, jag var beredd att ge upp och undrade samtidigt var ens vänner var när man som bäst behövde dem.
Chockad fågelholk
Svaret lär inte vänta på sig.
– Jag är här Åsa, ropade Lena Philipsson som gjorde stilfull entré och tog över låten med ett sådant tryck att den smått chockade publiken såg ut som en kollektiv fågelholk innan den for ut i yster dans.
Efter kuppen försvann den populära och turnéaktuella sångerskan lika snabbt som hon kom.
– För den insatsen är jag henne evigt tacksam, säger Åsa Nathell.
Lena Ph som städande Agent 006 / MTR intervju
På en videosnutt på Instagram syns Lena Ph dammsuga golvet iklädd en avslöjande läderdräkt. Den blottar mer än den döljer och i ett hölster dinglar en pistol.
Hon far fram över golvet med dammsugaren i släptåg.
"Städade lite innan jag åkte", skriver hon. Läs mer här
Lena Philipsson säger att hon inte hade någon trettioårskris, men att det var tyngre 2006.
– När jag fyllde 40 år då var det mer så: Oj, nu börjar det bli mer allvar! Och 50, det är ju ännu mer allvarligt, den siffran skojar man inte bort, då kan man inte låtsas att man är ungdom längre.
Hennes show Jag är ingen älskling på Rondo i Göteborg blev en succé och hyllades bland annat i Aftonbladet som det bästa hon har gjort. Lena skrev manus till showen själv och låtarna är från senaste skivan. Hon berättar att hon är nöjd med att ha skrivit materialet själv och att det på så sätt har blivit mer personligt.
– Det är en föreställning som handlar om kärlek, liv, musik och tidsfördriv. Det är både skojigt och allvar – mer allvar den här gången, jag har känt att jag är redo för det. Jag har öppnat upp mer. I och med att jag har skrivit manus själv så blir det mer jag än någonsin.
Under resan till Göteborg berättar Lena Philipsson mycket om vägen till att bli en stjärna, från byggnadskontoret i Vetlanda via en talangjakt till genombrottet 1985 med Kärleken är evig.
Lena vet inte om hon tänkte att hon kunde bli artist, hon tyckte att det var så stort att hon knappt trodde att det var möjligt.
– Vi höll ju på med musik i vår familj – min pappa spelade trummor och mamma kunde sjunga – och jag började tidigt spela piano och skriva låtar. Men från det till att kunna få vara med i teve och få göra en skiva, det var som fantasier som jag inte ens vågade ha, inte förrän jag var med i den där talangjakten, då började jag tänka att ”det kanske kan gå”. Det gjorde det, men det var ingenting jag tog för givet.
– Och jag hann jobba några år innan jag tänkte ”Jag kanske kommer att vara kvar i den här branschen.”. Jag vågade inte ens tro på det efter ett år och ett album. Jag tänkte ”Ja, men sedan kommer det här svåra”.
Köp Lena Philipsson prylar
Lena Philipsson gästade Orup på hans sista föreställning
Närmare 220 konserter. Över 150 000 personer har sett Orups storbandsshow Viva la pop. Den startade 2014 på Hamburger Börs i Stockholm, och fortsatte sedan på Sverigeturné via Rondo i Göteborg.
Men nu är segertåget över för den här gången. Under finalföreställningen fick Orup ett hjärtligt besök av vännen, kollegan och periodvis parhästen Lena Philipsson. Tillsammans framförde de ”Det gör ont” som vann Melodifestivalen 2004 och kammade hem en femteplats i Eurovision song contest.
– Jag har skrivit en del låtar åt andra artister, men det har aldrig blivit så bra som den här gången – och speciellt inte när hon nu är här och sjunger den själv, sa Orup från scenen.
Se video på Aftonbladet
Se deras video från 2008 Nu När Du Gått här
Lena Ph sjunger Kysser Dina Fotspår
Kärleken Är Evig nu på Spotify
Kärleken är evig
Åh Amadeus
Det är här jag har mitt liv
Stanna här hos mej
Vindarnas väg
Jag sänder på min radio
Jag känner (Ti Sento)
Oskuldens ögon (Leonid Derbenjov)
Om kärleken är blind
Löpa linan ut
Segla
Helene
Även en samslingplatta från 80 talet finns nu, med bla låten Boy
Hellenius får besök av Lena Philipsson och Gunde Svan
Örebro: Lena Philipsson blandade och gav med Showen -”Jag är ingen älskling”
Lena Philipsson blandade och gav med Showen -”Jag är ingen älskling”
Showen handlar lite om ”historia” och hennes år i musikbranschen - hur det är att vara så omskriven i skvallerpressen och om skammen det medför.
En av Sveriges kanske mest omskrivna artister i både dags och skvallerpressen besökte under fredagskvällen Conventum i Örebro och självklart är det Lena Philipsson vi skriver om. Lena Philipsson har under 30 år underhållit hela svenska folket med låtar såsom Dansa i neon, Kärleken är evig, Om igen, Det gör ont.
Kvällen konsert i Conventum Arena blev lite av det lugnare slaget och Lena Philipsson satt ganska mycket vid pianot på scenen när hon framförde sina låtar.
Showen handlar lite om ”historia” och hennes år i musikbranschen vilket hon framför mellan låtarna. Lena tar upp om hur det är att vara omskriven i skvallerpressen och om skammen att bara kunna gå till affärer och handla, med privatlivet uthängt på löpsedlar utanför butiken.
Balanserar jobbiga sakerna med glädjen
Lena lyckades även att balansera dom jobbiga sakerna med glädjen av att få vara den folkkära artist hon är. Showen var ganska så blandad med låtar som var både nya och äldre vilket gav de flesta i publiken det dom ville höra, det som drog ner det hela var ljudet som stundtals kändes spräckt och även var väldigt lågt vissa låtar.
Mest jubel under denna kväll måste vara när Lena bjöd på låten ”Teach me tiger” där hon gör en
uppdatering på ett tidigare tv-framträdande i programmet Jacobs stege där hon och Sven Wollter
deltog efter att dom det året hade blivit utvalda till Sveriges sexigast kvinna respektive sexigast man.
Nu så tar Lena, Sven Wolters plats i fåtöljen och byter ut sin tidigare plats på golvet, mot en manlig strippa som ålade sig på ett tigerskinn framför henne.
I kväll tänker hela Sveriges schlager-älskling Lena Philipsson slå sönder sitt eget rykte på Conventum i Örebro. Hon kommer dit med sin både rosade och risade show ”Jag är ingen älskling”.
Lena Philipsson tar med sig den här showen ut i Sverige efter en lång spelsäsong på Cirkus i Stockholm. Förutom stjärnan själv, innehåller showen ett sexmannaband och den är regisserad av Emma Bucht – mest bekant som regissör av filmen ”En man som heter Ove”.
De som kan sin Lena Philipsson lär dock bli föga förvånad över showens namn. Det är lånat från hennes senaste platta, som släpptes förra året, och det kommer att märkas på Conventum.
Men kvällen lär innehålla mer än bara en hitkavalkad från förra årets produktion, istället kommer den att karaktäriseras även av Lena Philipsson själv och hennes liv. Med reflektioner om att sakna sina barn i varannanveckas-livet, att mötas av löpsedlar om sitt misslyckade kärleksliv på Ica och skämt om de egna svagheterna.
Intressant med den här showen är det blandade mottagandetdet har fått bland landets recensenter. Dagens Nyheters Sara Martinsson gav den en tvåa i betyg medan Jan Olov Andersson på Aftonbladet drämde i med fem plus.
Vad ni örebroare kommer att tycka om kvällens show återstårförstås att se. Men helt klart är att det är en rutinerad 50-åring ni får möta. När hon slog igenom i svenska melodifestivalen med låten ”Kärleken är evig” hade hon fortfarande inte bestämt sig för om det var sömnaden eller artisteriet som skulle bli hennes framtida karriär, och hennes märkliga och ibland hemsydda scenkreationer gjorde henne till starkt och glamouröst varumärke som lever än idag.
Sedan dess har hon haft en ständig plats i strålkastarljusetpå olika sätt: bland annat som vinnare i svenska Melodifestivalen med låten”Det gör ont”, skriven av Orup - där hennes kaxiga scenshow vållade en debattom att den var för utmanande men som slutade på en delade femteplats i Europa.
Hon har också vunnit titeln ”Sveriges sexigaste kvinna”som fick henne att göra en ironisk musikvideo tillsammans med den manliga motsvarigheten Sven Wollter – något som kan dyka upp i en genusuppdaterad variant i kväll, om man ska tro på förhandsspekulationerna.
sydsvenskan.se Lena Ph vinner publiken med humor
Ett helt fullsatt Slagthuset är första destination för Lena Philipssons Sverigeturné med showen ”Jag är ingen älskling”, namngiven efter hennes senaste album.
En tonartshöjning. Ett klädbyte. Otaliga gapskratt. Och en röd ros som långsamt förvandlas till aska.
Så skulle man kunna sammanfatta kvällen. Eller som att en romantiker gör ett bokslut över sitt liv för att
lära sig och kunna gå vidare. Sexmannabandet gör entré mot svartvita filmklipp av kyssande par och
romantiskt pianoklinkande. Ni vet, sådär som filmerna brukar sluta.
Lamporna tänds och sen kommer Lena in på scenen. Femtio har hon hunnit bli.
Hon slog igenom, som tjugoåring i Melodifestivalen. Året därefter utnämndes hon till Sveriges sexigaste
kvinna. Sådana utnämningar känns daterade. Men det har satt sina spår att vara en artist som är
beroende av sitt utseende. Ännu mer att vara så beroende av själva kändisskapet.
”Om jag blir gammal och ful nån dag, säg är du kvar?”, frågar hon i första låten när hon satt sig ner, bekvämt bakom den svarta flygeln. Kanske handlar texten om någon av de män hon dejtat. Mer troligt är att den riktar sig till oss i publiken.
Det råder inget tvivel om att det finns ett intresse för hennes liv och de reflektioner hon, både i mellansnack och i texter, väljer att delge. Det märks inte minst när hon spelar sina nyare låtar, som inte hunnit sätta så stora avtryck. Publiken spetsar öronen, för att inte missa ett enda ord. Samtidigt poängterar hon hur ont det gör att se skrikande rubriker om sitt kärleksliv när man ska handla mat.
Hon och bandet, med respektingivande veteranen Niklas Gabrielsson som kapellmästare, bjuder på samtliga
egenkomponerade låtar från senaste albumet. De flesta av dem går i discostil, några bär med sig inspiration från tidigare samarbetspartnern Orup.
När det är dags för de lite äldre hitlåtarna lämnar hon pianot och tar rollen som schlagerdrottning. Det är då de största jublen kommer.
”Det känns som att ni älskar mig”, säger hon plötsligt.
Någonting får mig att tro att det inte är inrepeterat.
Det är inte bara Philipssons slutsatser om livet och kärleken som resonerar med publiken. Även hennes humor, ofta av lätt sexuell karaktär, gör succé. Om jag ska vara ärlig har jag aldrig hört en publik som skrattar så mycket.
Finast och mest dynamisk är hennes röst i ”Teach me Tiger”. Den framförs i version 2.0 med en avklädd man som tar den åmande rollen hon själv tilldelades i SVT:s Jacobs Stege när hon blivit Sveriges sexigaste kvinna, mot Sven Wollter, som blev sexigaste man samma år. I den uppdaterade versionen tar hon Wollters roll, pöser i en fåtölj och röker pipa för att avsluta med att allvarsamt läsa dikten ”Säg till om jag stör”, precis som Wollter gjorde.
”Adjö farväl”, snarlik Cat Stevens ”Father and son” är den perfekta avslutningslåten. Den summerar både kvällen och Philipssons liv fram tills nu.
Nu finns Lena Ph:s "My Name" platta på Spotify
LoPhus
My Name
Standing in My Rain
Together We're Alone
Only You (Can Move Me Like You Do)
Blue Jeans
LooPHus
Why (så lätt kommer du inte undan)
Strong Man
Taking-Care Day
Taboo Taboo
How Does it Feel
Leave a Light (Tänd ett ljus)
Vlt.se: Lena PH klär av privata lager
Lena Philipsson är tillbaka med en ny show. I ”Jag är ingen älskling” visar hon mästerligt upp konsten att vara folklig men inte slätstruken, samtidigt som hon framför både nostalgitrippar och nya låtar.
Det brukar heta att det går utmärkt för offentliga personer att vara personliga men inte privata. Lena Philipsson fullkomligt punkterar denna sägen i sin föreställning ”Jag är ingen älskling” som i dag ges två gånger i Västerås konserthus.
Till en början är det lätt att bli invaggad i tron om att detta är ännu en musikalisk fars där relationer och livsöden kavlas ut i en något platt skapelse. ”Oktober” som Lena Philipsson tillägnar sin bortgångne far är vacker och uttrycksfull, liksom jazzdrypande ”Månsken i augusti” som rör sig stilistiskt över udda tongångar – men det är i hennes sylvassa mellansnack och dråpligheter som en totalt självdistanserad, hysteriskt rolig och småsnuskig version av artisten kliver fram.
Lena Philipsson klär av sig det ena privata lagret efter det andra och drar sig inte för att skämta om spruckna förhållanden, ensamhet, spandexdräkter och unga snygga män. Rappt och skoningslöst varvar hon ballader och rockstänkare. Visst händer det att en skevhet smyger sig in här och var, men där räddar alltid de enkla och träffsäkra texterna upp.
När hon skanderar att ”mitt namn är Lena och jag tänker inte vara tyst” i ”Lena Anthem”, som på något sätt bär upp hela hennes persona i styrka och fyndighet, kan undertecknad inget annat än önska att hon aldrig förstummas.
Skövde: Lena Philipssons hyllade show på arenan
MUSIK Den har hyllats av publiken och i media. Under lördagskvällen tog Lena Philipssons show ”Jag är ingen älskling” Skaraborgspubliken med storm.
Showen har fått 5 av 5 i betyg av Aftonbladet som även skriver att det är "det bästa hon har gjort". Inte dumt att kunna prestera på den nivån som artist vid 50 års ålder, speciellt när många av hennes låtar är så pass fartfyllda. Det är däremot de mer personliga inslagen som verkar ha gjort föreställningen till en sådan fullträff.
Många Lena-fans
Efter en framgångsrik vår med strålande recensioner hittade föreställningen till Skaraborg och Arena Skövde. Det var fullt med folk på plats, bland andra Eva och Per Eklund.
— Vi har följt henne i alla år. Favoritlåten är Det gör ont, sa en förväntansfull Per strax före insläpp.
En stark bredd
Lena har hunnit samla på sig en stor hög hitlåtar under sina mer än 30 år som aktiv. De flesta av oss har väl någon gång nynnat, skriksjungit eller dansat loss till en riktig Lena PH-klassiker. Denna välfyllda katalog tillsammans med hennes humor och personliga inslag gjorde också att stämningen på arenan snabbt steg högt upp genom taket.
sla.se: Lena bjöd på fräck show i Arena Skövde
Tighta läderbyxor, glittrande högklackade skor, hitlåtar och en del fräck humor bäst lämpad för vuxna. Allt var i sin ordning när Lena Philipsson bjöd på show i Arena Skövde.
Lena Philipssons show Jag är ingen älskling turnerar nu genom Sverige. Under lördagen gästade popdrottningen Skövde för en två timmar lång konsert. Den ordinarie längden på konserten var satt på 1 timma och 40 minuter. Men publiken ville ha mer.
2200 biljetter sålda
Lamporna släcktes och publiken klappade för allt vad de orkade. På scenen rullade namnet Lena fram med stora bokstäver. Totalt var 2200 biljetter sålda och inte en enda stol var tom. Många kom för att se Lena Philipsson show som har samma namn som hennes senaste album. En show om kärlek, musik, liv och tidsfördriv.
Humor
Lena steg in till publikens stora glädje. Vid sitt piano drog hon igång med låten Gråt inga tårar. Med sitt sexmannaband fortsatte hon kvällen med gamla som nyare låtar från hennes karriär. Hon bjöd också på en hel del humor som uppskattades av publiken.
Det blev både allvarsamma samtal som fräck humor som bäst passade vuxna öron. Hur hon skulle välja en av bandmedlemmarna eller kanske rotera mellan varje. Hon berättade också om sin enda hobby, att lyssna på radiopsykologen varje torsdag.
Stående ovationer
Till låten Det gör ont steg stämningen ytterligare då hela publiken ställde sig upp för att klappa och sjunga med.
– En gång till! En gång till! skanderade hela hallen när Lena lämnat scenen.
Hon fick då komma tillbaka och ge publiken vad de ville ha. Kärleken är evig, Jag är ingen älskling och en sista lugn pianolåt fick publiken att ge stående ovationer.''
Philipssons triumferande sårbarhet (kristianstadsbladet - Betyg 4)
En svensk schlagerprofil i paljetterade stövletter kliver ut ur rutan där vi följt henne på avstånd under tre decennier. Intar för första gången arenascenen helt på egna ben och tre saker drabbar direkt.
Sångerskans djup och bredd som bara blivit bättre vår drottning av mellanregistrets alla nyanser.
Låttextskrivarens förmåga att måla vardagsrealism och rama in med drypande svulstig retrodiscopondus, levererat av en grafiskt ekiperad herrorkester.
Och så personen, Lena Philipsson. Och hennes blottade sårbarhet.
Showen Jag är ingen älskling är å ena sidan en in your face-uppgörelse med 30 år i rampljuset, där huvudpersonen själv sällan eller aldrig har uttalat sig. Förrän nu. På helt egna villkor.
Istället för neon Elvis ljusrigg från -68 med samma intima sättning. Istället för Kärleken är evig en 50-årig kvinnas skeptiska brev till en eventuell framtida kärlek i Mirakel. Istället för 90-talets glättiga Baccarapop Månsken i augusti omgjord i underbar pianobarstass med ståbas och trumvispar.
Här gör Philipsson det första av flera dramaturgiska tvärvändningar och letar sig humoristiskt in i publikens tankar Vad gör hon nu? Ska hon börja spela jazz?! lämnar pianostolen och river av poprökarna Delirium och Lena Anthem som vore hon besatt av Mick Jagger. Hon hetsar publiken med inbjudande kaxig uppkäftighet, lindar oss runt sitt lillfinger och drar oss rätt ner i nattsvarta allvaret.
Kärlekslivet, urvridet och upphängt på löpsedlarnas tvättlinorna för allas beskådan, skilsmässans ensamma tårar i otaliga loger. Lena Philipssons sårbarhet, allas vår sårbarhet. Det gör ont.
Men även i artistens händer triumferar. Lena Philipsson tar med publiken i en dråplig brottarmatch med spandexbodyn, provar nidvisor om exen och förvandlas till ett lysande sexistiskt milfmonster i Kunde va din mamma, innan hon låter 21-åriga Lena hämnas på det infamösa Teach me tiger-tv-numret med Sven Wollter, genom att kasta om rollerna med en badbyxförsedd dansare kråmandes kring hennes fötter.
Och så bryt igen. Milf blir helig moder. För den där eviga kärleken är ju den till de egna barnen, som välskyddade för första gången växer upp inför publik i ett hemmagjort bildspel. Hjärtesorg är ju att tvingas se sina nyvuxna lämna boet.
Strax under två timmar har Lena Philipsson efter 30 år välregisserat tagit tillbaka äganderätten, bakom pianot kommit ut som musikern, och väckte fler frågor som bara skapar mer habegär. Raka motsatsen till Jag är ingen älskling.
Corren.se: Lena Ph motsvarar förväntningarna
Visst är hon ett phenomen, Lena Ph! Hon drar massor av folk – fullsatt hus – och faktum är att stämningen är hög och humöret är gott redan i foajéns trängsel före konserten, något som sedan håller i sig de två fullmatade timmarna igenom.
Rubriken för kvällen (liksom hennes senaste album) är ”Jag är ingen älskling”, kanske i förstone lite överraskande med tanke på alla hennes kommentarer om och referenser till ex-män och kärleksrelationer i hennes liv. Hon lockar till många skratt, men avslöjar också en trötthet av jakten på Den Stora Kärleken. Så kanske ska formuleringen ses som en markering eller rentav ett avståndstagande?
Hon börjar med att sätta sig vid flygeln och dra igång ”Gråt inga tårar”, en av de nya låtarna i repertoaren. Ljudet är riktigt hyfsat och firar triumfer i tredje numret ”Oktober” som klingar stort och mäktigt. Sex kostymklädda gentlemän backar henne följsamt på sina instrument och med urtjusig stämsång. Och en av dem hanterar minsann ett riktigt Rhodespiano – bara en sån sak!
Jag tycker att Lena Ph sjunger bättre nu än tidigare i karriären. Men hon berättar att hon också längtat efter att få spela mer piano, så hon tillbringar säkert hälften av tiden eller mer på pianopallen. Hon vill visa flera strängar på sin lyra och verkar mån om att inte bara vara sångerska, utan även artist och underhållare. Mellansnacken är både roliga och eftertänksamma, ibland med allvarligare inslag. Uttrycken och skämten stelnar givetvis märkbart av att ha återanvänts i så hög grad, men ett proffs är hon likafullt.
En del saker berättar hon liksom i förtroende, fina tankar om hennes barn och hur hon själv är både stark och skör (det är vi alla, va?). När hon förklarar hur hon ofta står på scen och sjunger och är glättig fast hon gråter inombords och tänker ”jag måste stå ut några låtar till, sedan är det över och jag får äntligen åka härifrån” undrar man ju om hon har sådana inre kval även under den här konserten.
Allt från senaste skivan finns med, inte alltid så märkvärdigt och utan samma hit-känsla som de gamla klassikerna och Orup-låtarna. Flera av dem är stöpta i snarlika harmoniska former, men ”Sagas sång” är annorlunda och extra hörvärd. Tonfallet är nog inte det som gemene man förknippar med Lena Ph, så jublet stiger ytterligare under gamla godingar som ”Delirium” och ”Kärleken är evig”.
Publiken älskar henne, tydligt och ljudligt. Att motsvara så höga förväntningar – kanske rentav överträffa dem – är inte dåligt, det måste ge ett högt betyg.
Sjunger hon ”Det gör ont” då? OM hon gör…
